Sugproppsrest
Den hade nog kunnat hänga kvar i evigheter, den där framtanden, om inte pappan tagit spjärn och ryckt ut den, trots gråt.
För inuti tanden, i en stor hålighet, hade tandköttet sugit sej fast som en stor blodröd propp, och höll den kvar trots att den lossnat och framtanden under nästan är halvvägs ute.
Den var ju död, tanden.
Den dog för ett par år sen, när femårings käke träffade hård trottoar, och sen har den grånat och grånat och grånat.
Lika mycket gråt som det blev för själva bortflängandet, lika mycket gråt blev det för den här rest-blobben.
Den är ÄCKLIG! Jag vill att den ska BORT! Ring TANDLÄKAREN! Ring tandläkaren NUUUUU!
Så efter tvungen kvällslig utflykt till tandsköterskevän, var han lugnad och mild och helt okej med att rödblobben kommer försvinna av sej själv, dra ihop sej eller ramla av, inom ett par dagar.
Det här var bra, säger Ruben. Nu kan jag säga S mycket bättre.
