Sicken lycka att få komma med till Roy och Jenny-Ann på grillkalas, trots att vi inget Buatröv gick utan bara passade barnet till en av lagdeltagarna under tiden.
Tack för en fantastiskt fin kväll, i Buas vackraste trädgård.

Många långa torkeveckor, äntligen kommer regnet.
JUST NU: Det regnar, kablar pushnotisen ut.
Och molnen över Västkustvallen, dit vi kört flaka med Majken för att titta på hennes pappas sista station på Buatrövet, ser onekligen regnfyllda ut.
Ödesmättade rent av.
Vi kanske borde styra flakan hem… snart?
Vi hinner precis hem.
Hinner precis få in trädgårdsdynorna och ner tvätten, innan ovädret dundrar in.
Och vilket oväder sen.
Det smäller på kanalplasten och svämmar över i stuprännan, forsen från taket rinner rakt ner på altanen och jag öppnar skjutdörren och petar dit vattenkannan med foten.
Schersminen klarar aldrig det här, säger Mattias. Den kommer knäckas.
Plötsligt väser det till och knastrar i en ledning i taket där vi sitter.
Vad gick? Lampslingan eller sladden från parabolen?
Ut med alla sladdar och hoppas att gräsklipparen klarar det här.
Blixt på blixt slår ner, den ena närmare än den andra.
En på lekplatsen, en i hamnen, en vid Kroksmosse, precis där en av Buatrövets stationer är.
Hur går det med skogsfolket?

Jag har aldrig varit med om ett lika galet åskoväder.
En läskig natt i tält vid Dranstugan har jag ett värre minne från, men inte här.

Jaja.
Vi behöver regn.

Ja, barnen fick vakna på Sunnerö.
Dom sov igenom tjoffa-tjoffa-hamrandet trots att deras sängkammare är granne med motorrummet och vaknade först när jag kröp ner till dem, väl framme.
Morgondopp, snorkling, båtfrukost.

Lugnet före stormen.
Om några timmar ska åskan dundra in.

Det ser ut att bli regn.
Bäst vi stannar i hamn inatt och sätter klockan på bitti så åtminstone barnen får vakna på Sunnerö.

Mulväder vid fyrenbryggan.
Änna skönt.

Första sommarlovssysslan:
Paddla kajak på Viskan.
Uppströms medvind och nedströms motvind, break even när jag ställde mej still och provade åt vilket håll jag drev.
Hur långt ska vi? ropade Ruben när vi var halvvägs till motorvägsbron. Jag orkar inte mer!

Han orkade till Nyebro.
Sen fick jag och han vända medan Hugo och Bertil i dubbelkajaken fortsatte upp mot svängarna nedanför Hjörne.
Jag som trodde vi skulle klara till Åsbro.

Men ändå.
Sommarlovet är igångkickat!

Sommarfina barn och Goliat och Du ska inte tro det blir sommar.
Nu är det lov!

Kom, ska jag visa en sak, säger Krille Svahn på skolavslutningskyrkogården och banar väg genom finklädda barn och föräldrar, bort till en liten liten sten.

Karl Erik 1 år.

Det är så fint, fortsätter han. Bara det, Karl Erik 1 år. Jag vet inte vem det var. Inte när han dog. Men varje gång jag är här är det alltid fint planerat och skött. Nån tar hand om det här. Jag är här påsk, jul, sommar. Det är alltid fint hos Karl Erik.
Men det borde ju gå att ta reda på vem det var? frågar jag.
Ja, men jag vill nog inte, säger Krille. Det är lite fint att ha det här att gå till. Utan att veta. Mystiken.

Vi hummar en stund och återgår till skolavslutningsfiret.
Bertil går till sin klass och återvänder strax igen med tre kompisar i släptåg, för att visa dem Karl Erik.
Då.
Kommer en man och börjar vattna blomman.

Så kommer det sej, att tio minuter efter att Krille visat mej Karl Erik, står jag och pratar med Karl Eriks lillebror.
Han heter Lennart, och hade tio syskon.
En av dem fick han aldrig träffa.
Karl Erik föddes 1928 te Smeas i Lingome och var sjuklig från födseln, sen dog han.
Lennart själv föddes 1936 och lite längre bort ligger Hilding och Hilma, Lennarts och Karl Eriks föräldrar.
Det var på den tiden då man skaffade många barn för att man inte visste hur många man skulle få behålla, berättar Lennart. Men det var bara Karl Erik som dog.

Så återgår vi till skolavslutningen.
En historia, och gravplats att gå till, rikare.

Vi börjar dagen med högstadieavslutning.

Plötsligt i storyn hos en av de bästa fotograferna jag vet, som jag inte känner.
Lätt starstruck, och mycket glad.

I sex och ett halvt år har vi lyckats undanhålla oss Liseberg.
Ruben har varit där ett par gånger i annat sällskap, men Bertil har inte varit på Liseberg sen han var två år och försvann.
Men idag.
Dagen före skolavslutning, som var dagen efter skolavslutning för Göteborg.
Ändå, nästan inga köer alls.
Jag pilade rakt igenom alla knixar i den aplånga kövindlingen till Helix, gick rakt förbi uppskattningsvis femton personer som stod och väntade på sitt klockslag i den virtuella kön, och hoppade rakt ner i tåget.
Det är min själ inte var dag.
Tror jag.
Det är ju uppenbarligen inte var dag jag är på Liseberg heller.