Åskan

Många långa torkeveckor, äntligen kommer regnet.
JUST NU: Det regnar, kablar pushnotisen ut.
Och molnen över Västkustvallen, dit vi kört flaka med Majken för att titta på hennes pappas sista station på Buatrövet, ser onekligen regnfyllda ut.
Ödesmättade rent av.
Vi kanske borde styra flakan hem… snart?
Vi hinner precis hem.
Hinner precis få in trädgårdsdynorna och ner tvätten, innan ovädret dundrar in.
Och vilket oväder sen.
Det smäller på kanalplasten och svämmar över i stuprännan, forsen från taket rinner rakt ner på altanen och jag öppnar skjutdörren och petar dit vattenkannan med foten.
Schersminen klarar aldrig det här, säger Mattias. Den kommer knäckas.
Plötsligt väser det till och knastrar i en ledning i taket där vi sitter.
Vad gick? Lampslingan eller sladden från parabolen?
Ut med alla sladdar och hoppas att gräsklipparen klarar det här.
Blixt på blixt slår ner, den ena närmare än den andra.
En på lekplatsen, en i hamnen, en vid Kroksmosse, precis där en av Buatrövets stationer är.
Hur går det med skogsfolket?

Jag har aldrig varit med om ett lika galet åskoväder.
En läskig natt i tält vid Dranstugan har jag ett värre minne från, men inte här.

Jaja.
Vi behöver regn.