Första jordgubben till stackaren som rapat bensin hela natten och behöver all sommarsmak han kan uppbringa.

Det är bara några hundra meter hem, men i hamnen finns inga måsten.
I hamnen är det som en sommarstuga, där kan en hel dag bara gå utan en enda tanke på tvätt eller mejlsvar.
Lisa och Fredrik solar på däck.
Krippa och Ellie glider in.
Gummibåten turar friskt med allehanda passagerare.
Köttbullar och pulvermos på gasolkök till middag.
Och sen dricker Bertil bensin.
Det sköna brygghänget tar abrupt slut där, efter att han först sagt: “Mamma jag är törstig”, varpå jag svarat: “Jag ska hjälpa dej, vänta lite”, varpå han inte väntar utan hittar en flaska med vad som ser ut som vatten.
Och dricker det.
Det hörs ett spottande, fräsande, skrikande från bryggan.
Jag luktar och fattar, skriker att han ska kräkas, han kan inte kräkas.
Han får vatten, Krippa googlar och ropar att han INTE ska kräkas, Giftinformationscentralen säger att han ska få grädde och smör och att vi bara ska åka in om han börjar bete sej konstigt eller kräkas, då kan det komma in bensin i lungorna och då blir det kemisk lunginflammation.
Vi åker hem.
Varm dusch, en halv bytta gräddglass, vispgrädde maskerat i mjölkglas, kex med kväljningsmycket smör.
Fyra timmar ska han vara vaken tills bensinen passerat vidare i systemet, vi vattnar hela trädgården ytterst långsamt och sätter sedan på en film.
Fyra timmar går och klockan blir halv tolv, ungen rapar fortfarande bensin, vi går och lägger oss, bäddar ner honom emellan. Han stensomnar, med ett luftmoln runt sej värdigt en sniffande heroinist.
Och där ligger jag på min enda friska axel med ansiktet tio centimeter från luftmolnets epicentrum, det får svida, jag vaknar hellre i bakrus imorgon än vänder mej om med fötterna på huvudkudden där jag inte kan höra honom sluta andas.
Och det går ju bra.
Raparna stannar ett dygn, men efter det är allt som är kvar det vanliga pollenkliet.

Jag vill inte dricka bensin nån mer gång, säger han.
Nä.
Låt gärna bli det.

Vi gör som den (visserligen bara ett par år) gamla traditionen bjuder, och sover i båten första sommarlovsnatten tillsammans med Nord Svahns.
Och nu: Med tillägg av ytterligare en brygggranne, för Krippa (och Ellie) har sålt motorcykel och köpt båt!
Själva båten kommer i sjön först imorgon, men då blir vi tripp trapp trull på snyggbryggan, hurra!

Krabbor åker jojo ur vattnet, ungarna badar trots miljarder brännmaneter, sjöräddningen rivstartar ut i fjorden, det brinner på Nordsten.
Alva och Bertil basunerar fnissande ut att dom är kära, det tiktok-dansas på bryggan, Sarah Klang har webbkonsert inne i vår båt.
Och sen faller mörkret, ljusen tänds och vi spelar På Spåret-spel i kamratligt knökad kabyss.

Sommarlov.

Första punkten på sommarlovslistan avbockad!
Åka långbord!

Det är skolavslutningsdag och värmebölja.

Det kom en vedleverans med traktor från Näs.
Vintern är säkrad.

Förra året firade vi in sommarlovet med glass i Frillesås, och det var ju en fin tradition, så det gör vi igen.
Den här gången med (och på lite lagom avstånd från) farmor och Bosse!

Det blev ingen vanlig skolavslutning i år.
Noll föräldrar, noll kyrka. Sång och hejdå i klassrummet, som en vanlig skoldag, fast plus glass och finkläder.
Men det blev åtminstone en, eller ett par, vanliga sommarlovslistor!

Idag fick några mej närstående tio- och elvaåringar vara testpublik för Teater Hallands höstuppsättning av Monarkin i slutet av gatan. En hörlurspromenad om framtiden.
Det är inte klart, avgrundshål ska öppnas och manetinvasion ska ske, men betyget på dagens provpromenad blev spännande. Vattenpölar blev hav och Iskras framtidsperson mötte Anders framtidsperson.
Fint. Och alldeles perfekt för kommande femteklassare.

För tjugo-tjugofem år sedan målade jag olja, massor av olja målade jag.
Jag stod i gruvstugan ovanför Stora Stöten i Falun och målade kopparväggar av berget på konstskola där, började på ny konstskola i Gävle och fortsatte måla, provade grafik, hittade till mörkrummet.
Fastnade i mörkrummet.
Sökte och kom in på fotoskola på Gotland, flyttade dit.
Därifrån vidare till fem års Konsthögskola i Umeå.

Efter det, ingenting.
Inte en målning.
Några försök.
Total fastkörning i det-blir-inte-bra-träsket.
Inget av mitt gamla flow kvar.
Bara prestationsångest.

I måndags såg jag ett instagraminlägg om en workshop i tusch, hos Patternplan.
Fyra platser. Tre timmar på torsdag.

Knep plats.

Och sedärja!
Nya infallsvinklar, nya sätt, nya knep, och framförallt: Ett resultatbefriat prestationslöst kladdande bara.
Sånt jag inbillar mej att jag hade kunnat fortsatt med hela tiden, om bara plats för kladd hade funnits.

En dag kanske jag får mej ett ställe.
Eller så får jag inte det.
Vilket som blir nog bra, och tusch kladdar åtminstone mindre än olja.

Kvällssolens sista strålar i hammocken, långt efter läggdags, men är det årets sista vårterminsvecka och livets sista förskolevecka, så ska vi nog kunna leva med lite förkortad nattsömn.
Bertil knatar in till uterummet och hämtar en filt och sen sitter vi där och gungar, gungar, gungar, Mattias drar dit en stol och sitter mittemot, vi smider sommarplaner och sniffar såväl solkrämsnacke som försommarkväll.
Kanske en campingtur till Bohuslän? Kanske Skåne? Cykla på Ven?
Båtsommar, förhoppningsvis en lång.
Och, inte att underskatta: Sommarprat på högtalare härute i hammocken om några veckor, med rabarberdrink i handen.
Det blir så bra det här.
Så, så bra.

Vi bredde mackor, packade juice, blåbär och nektariner och tog flakan ner till fyren, till klipporna, till glittersolen.
Havsluft. Klippomgivningar. Långt från gräsliga ängar.
Karls pappa Mattias kom joggande förbi, med liten vätskeryggsäck mellan skuldrorna, lätt på foten på stenarna.
Bertil gjorde stora ögon och följde honom med blicken.
-Såg ni? Han hade en fallskärm på ryggen. Ifall han skulle ramla ner för en backe.

Idag var sista gången jag ringde till Veddige Vårdcentral.
Jag ville ha förnyat recept på båda killarnas pollenmediciner, och kanske ändrad dos dessutom, för Bertil har inte fått träffa läkare på två år och väger ju en smula mer nu. Plus att åtminstone Ruben är så dålig att han kanske behöver något annat eller mer, han har så svårt att andas när han sover att vi (som båda ligger bredvid helt klarvakna nätterna igenom på grund av hur han låter) tror att han ska dö av andnöd.
Och idag rann ögonen så mycket ovanför den bomtäta näsan att han inte ens kunde gå till skolan.

-Nej, för att förenkla för föräldrarna gör vi så att ni får köpa receptfria mediciner på apoteket istället, sa sköterskan jag fick prata med i telefon.
-Men om han behöver ha något annat, eller något med högre styrka? frågade jag.
-Ja, det kan apotekspersonalen hjälpa dej med, sa sköterskan.
-Så det är så nu att barn inte får träffa läkare eller få recept utskrivna för pollenbesvär? frågade jag (fyra gånger, för att vara säker på att jag inte hörde fel).
-Det är för att förenkla för föräldrarna, svarade sköterskan. För ER skull.

Ja, tack för den här tiden, Veddige vårdcentral.
Jag ringde apoteket, och i samråd med dem fick jag tid för Ruben hos en nätläkare istället, right away.
Nätläkaren skrev direkt ut såväl Aerius som en annan nässprej än den receptfria vi köpte förra veckan och som inte hjälper tillräckligt.
Det blir ju ändå ni som får betala för nätläkarbesöket, men nu slapp ni ju iallafall slösa en av era egna läkartider på den här ungen, som trots världens vackraste väder inte vill gå utanför glasdörrarna.
Vi får väl se sen hur lång tid det tar för er att ringa tillbaka till Mattias.
Han röntgade sin höft den 4 maj och läkaren som skulle titta på röntgenbilderna (alltså bara titta på dem och sen remittera vidare) har inte ringt upp än.