Den blomstertid nu kommer, får vi ju ändå hoppas just idag när ungarna står och hukhuttrar i hällregnet utanför kyrkan.
Men lite jordgubbar och glass på det, så.
Semester!

Det här är vad Ruben vill göra på sitt sommarlov, en lista gjord helt utan mammatips eller förslag.
Jag blir helt matt, så fint är det.
Sova i skogen, hälsa på Mehdi och cykla långt.
Jag ska försöka ge dej varenda punkt, kära unge.

Skolavslutning näst längst bak uppe på läktaren, spralliga barnben i framåtlutande bänkar som bara en ytterst liten stund kunde mutas med Liverpoolgodis.
Spring på kyrkogård. Hållahand med okänd skönhet på kyrkogård.
Har du en TJEJ Bertil? tjöt Ruben glatt. Ge henne en BLOMMA vetja!
Plocka den gärna inte på nåns grav, tänkte mamman stilla.
Hugo slutar åttan, saknar sommarjobb, men det är väl också det enda han saknar.
Ett sommarlov fullt med mopedkörning, polare, fotboll och musik coming up.
Sämre än en femtonåring kan man ha det.

Blomplock och hästhej, doft av nyslaget hö och barndomsflashbacks, hämtning av allsköns bråte på förskolan inför stundande sommarlov, glass i affären, jordgubbar på hamnen och Mikaelabesök på det.
Bra vabbdag ändå.

Den här ungen och hans smärttröskel.
Snavar och faller på asfalt, tittar upp på mitt aj-frågande ansikte och säger: "DegickBRA".
Ramlar nerför hela trappan, ställer sej upp, gnuggar lite på armbågarna och säger: "Mamma, jag ramlade trappan".
Och nu. Går med öroninflammation utan att röra en min, frånsett en kvart i måndags kväll då han faktiskt grät, sa aj och pekade på örat. Igår morse hade nånting runnit ur detsamma, så då ringde jag doktorn.
Domen efter besök: Öroninflammation på båda sidor. Och i det örat han pekat på: Utplånad trumhinna. Inte bara sprucken, alltså. Utplånad. Borta.
Det måste ha gjort helt vansinnigt ont.
Och hade inte det där rinniga runnit ur örat hade jag inte ens ringt doktorn.

Nu har han feber och får Kåvepenin tre gånger om dagen.
"Nej, de ÄCKLIGT", säger han och ser lite ledsen ut.
"Men du får en bil om du tar det, säger jag, snälla, gapa?"
Han gapar. Jag sprutar in det äckliga bakom kindtanden, precis som doktorn (världens i särklass bästa doktor i evigheters evighet, Gunnel Josefsson hette hon, på Veddige vårdcentral, hon var så snäll och fin och bra mot Bertil, jag älskar henne, kan man snälla införa husläkarsystem igen..?) ritat på en liten teckning att jag skulle göra, han sväljer och tåras, och får en Ahlgrensbil. Två.

Den här ändå-glada ungen som springer runt naken hela dagen och leker med sin nya gräsklippare som han fick för att (till slut) ta den allra första penicillindosen igår.
Vi myser i soffan framför Bilar 2, sover middag tillsammans och sparkar lite boll i solen i trädgården.
Han har ett kort hår och får kanske inte bada på hela sommarlovet.

...där jobbar dom här snyggisarna!

Änglahår bye gone, hej vår nya lilla pojke.
Ruben bara stod i dörren och glodde när vi kom hem.
VEM ÄR DET? frågade han.
Jag har ett kort hår, sa Bertil och kände med handen över nacken.

Hanna på Hår&Häpna tog upp saxen och satte första spadtaget i det där rufsiga ljusa.
Sen blev det bara kortare.
Och kortare.
Och kortare.
Camilla klippte mamma bredvid, samtidigt. Jag såg dom knappt.
Stint stirrande på dom blonda lockarna som föll, en efter en.

Hamnhäng och glass, tipspromenad, ballonger och kompisar.

Båle ligger öde, några soliga timmar efter två dygns ihållande regn.
Triften och lupinerna blommar, ungarna hoppar i dynerna och fika smakar bra, även sandblandad.
Mamma ringer med ett dödsbud och sen sitter jag där stilla medan ungarna yr runt i sanden, tacksam över vad jag har.
Ena stunden är folk här.
Nästa är dom det inte.
Den svåra obegripliga aldrigheten.

-Var det inte förra året ni kom hem från stan och sa att det var för mycket folk och att ni inte skulle åka dit igen på nationaldagen? sa Camilla över häcken när vi stod på garageinfarten och berättade om timslång kö till hoppborgen på Apelvikens Camping som ändå slutade med ingen hoppborg alls, och så mycket folk i Spökitetsparken att det till och med var kö till gungorna.
Hrm, det kanske det var.
Men glass är gott (överallt), och det afrikanska bandet på Societetsscenen var svängigt och Hamnmagasinets nya utställning var fin och även om vi kom försent till Syster Sols Apple Bay Day-konsert tyckte ungarna det var roligt att cykla på sanden i Apelviken.
Happy Sverige, Sverige!

En vecka har han klarat sej nu, Bertil, och han har klarat det hur bra som helst.
Bara frågat efter nappen på kvällen, men helt kallt tagit ett nej.
Slagit sej och gråtit efter nappen, för att sekunder senare snyfta: "Jag är ju stor nu".
(Alltså just DÄR är mamman inte långt ifrån att kasta TIO nappar till ungen.)
Frågat: "Kan jag få LUKTA på napparna?" och det har han fått.

Idag åkte vi in till Varberg och hängde upp dem i nappträdet.
Tårarna som föll var inte över själva det oåterkalleliga frånlämnandet, utan över att de fick hänga ensam på en gren och inte tillsammans med alla de andra napparna.
Gick ju rätt lätt att fixa.
Sen fick han gå in i leksaksaffären och välja en leksak.

Visste jag inte för en vecka och en dag sen, att det skulle gå så lätt att sluta med napp.

Inne i fåtöljen: Daniel Tigers Kvarter.
Ute på studsmattan: Pilatesbollskuttning.
På gräsmattan: Snaggning.

Hugo slog vad.
Om Anton gjorde två mål på fotbollsmatchen för ett par veckor sen, skulle Hugo raka av sej håret.
Anton gjorde två mål.

Snällt att han fick vänta tills efter konfirmationen iallafall.

... med efterföljande studsmattehoppning, ogräsrensning och good old Oskar Linnros-platta i solen. Jag älskar den här nya bluetooth-högtalaren jag fick i födelsedagspresent. Sommarfeeling all over!

Otåliga barn i kyrkbänk.
"När kommer barnen?" "Vart går dom in?" "Var är Hugo?" "Där borta är mormor och morfar!" "HEEEEEJ MORMOROCHMORFAR!!!" "Jag SER inte nånting!" "Vad gör barnen?" "Får jag ha din telefon?"
En halv konfirmation fick jag se inne i kyrkan, innan jag fick passa barn på duggregnig kyrkogård istället.
Fint det med.

En bättre eftermiddag med vattenstänk från himlen farligt nära.

Grabbar, kan inte ni kila upp på erat rum och sortera ut såna leksaker ni inte vill ha längre?
Jomenvisst.

Grejer mina grabbar vill sortera bort:
-SNOCKAN. Min rosa lilla älsklingdocka som barn. Snockan åker ICKE.
-Yoda-pezen. Som jag och Ruben köpte i Kroatien och som han lekte med en hel regnig dag där, medan vi satt på balkongen och tittade på tonfiskar som hoppade i havet nedanför åskmolnen och blixtarna. Vissa har mer förknippade minnen än andra.
-Bi-dräkten. Jag säger det igen. Dom vill slänga bi-dräkten. När Ruben var liten var han livrädd för allt och alla som klädde ut sej, när dom hade ansiktsmålning på förskolans utegård fick han sitta ensam inne med en pedagog sålänge, och när det lackade mot påsk och det skulle vara påskfest på samma förskola sa han plötsligt en dag: "Jag vill vara BI". Och jag finkammade internet. Till slut hittade jag en bidräkt. Och ungen var världens sötaste bi bland alla påskgubbar och påskkärringar. Den bi-dräkten vill dom alltså kassera, mina ungar.

Det blev visst bara en spidermandräkt, en spidermandocka och en gammal uppblåsbar boll utan luft som åkte.
Och Snockan fick leka födelsedag med ugglan hela eftermiddagen.
Bra ändå.

Eller stickkväll. Kan vi ju kalla det.
Vår ursäkt att ses, där ikväll var första gången nånsin som ingen hade med sej stickorna.