Båle

Båle ligger öde, några soliga timmar efter två dygns ihållande regn.
Triften och lupinerna blommar, ungarna hoppar i dynerna och fika smakar bra, även sandblandad.
Mamma ringer med ett dödsbud och sen sitter jag där stilla medan ungarna yr runt i sanden, tacksam över vad jag har.
Ena stunden är folk här.
Nästa är dom det inte.
Den svåra obegripliga aldrigheten.