En gång åkte jag med bara storungen till Side.

Nämen vad har vi här då?
En liten weekend till Vilnius och Grutasparken!

Det går inte att hejda mej nu. Semesterlängtan är TOTAL.

Nej, vet ni vad.
Vi drämmer till med ett svep till Thailand också när vi liks ändå har ångan uppe.

Alltså, det här med att rota i gamla semesterbilder gav ju en stark längtan till vår, körsbärsblom och weekendresa till Mallorca.
Januariregn ute också.
Perfekt.

…som ju inte bara var den där dagen i Kitzbühel.
Vi åkte ju vidare och vandrade i Alpbach och Hugo åkte skidor med Susanne i Hopfgarten, medan vi andra inte fullt så självmordsbenägna tog liften upp till toppen istället.
Vi gjorde en utflykt till Innsbruck och avslutade själva fyrtioårsdagen som önskat, med en öl på Hofbrauhaus i München.
Det var inte jag som fyllde, nä.

Det är söndag, regnet faller grått och kallt i små små tunna droppar, brasan är igång, tekoppen är varm och på teve visas Hahnenkammrennen.
Hahnenkammrennen.
Störtloppens störtlopp.
Jag glor som jag brukar, gapar över att ingen dör i år heller, hur kan ingen nånsin dö?
Dom åker skidor utför ett berg i hundratjugo kilometer i timmen, flyger trettiofem meter i luften mellan varven, och börjar själva åket med att i en närapå lodrät backe staka på.
Dimman drar in från toppen, sikten blir dålig, tävlingen pausas.
Jag scrollar tillbaka bland mina egna bilder från Kitzbühel, bilder från första gången jag såg själva Hahnenkammrennenbacken på riktigt för första gången.
Första gången jag begrep att tevekamerornas vinklar verkligen inte säger någonting.
Det var mars och sol och vår i luften, barnen drog av sej jackorna och hade snöbollskrig på lekplatsen.
Mattias skulle fylla fyrtio ett par dagar senare, Wilder Kaiser tronade i bakgrunden, Bertil sov i vagnen och livet var gott.
Sådan där mars-sol.
Värmande, lovande.
Jag längtar efter den nu.
Värmen, knopparna, de första frukostarna utomhus.
Vårstädningen, då ylleunderställen åker längst bak i garderoben och fåglarna kvittrar medan näsan får sol.
Hammocken, tepauserna.
Möjligheten att korsa landsgränser och åka till Alperna igen.

Hostan Hostansson tar vara på eftermiddagssolen och gungar på öde lekplats.
Efter en vecka hemma från skolan längtar han dit så tårarna stundom rinner.
Covidtest tog han häromdagen, det kom tillbaka negativt idag.
Jag är ju närapå säker på att han hade det när vi andra också var sjuka i november, men att vi inte brydde oss om att testa honom då får vi betala för nu.
Jag tänkte liksom aldrig på det.
Att all vårens hosta och kommande pollensnuva KAN vara covid, med ofrivilligt hemmahäng som följd.
Jag tänkte bara bespara honom ett otrevligt test, eftersom man kan räkna ut med röven att hans symtom då, samma som mina covidbekräftade, var den fruktade smittan.
Vi behandlar honom som att han är smittad bara, så är det över sen.
Tjena.
Nu har jag kanske skapat en uppsjö otrevliga pinne-i-halsen-undersökningar åt honom istället, här framigenom.
Bra jobbat, morsan.
Bra jobbat.

Astrids födelsedagspresent till Ruben:
Busstur, pizzamiddag och Hemmakvällsgodis i stan.
Sicken lyx för en elvaåring.

Det fanns inte en ung vikarie som nervöst knallade in på Aftonbladet, som inte Svante Lidén såg.
Såg, skämtade med, återkom till, gjorde tillvaron trygg.
Alla älskade Svante.
En stadig klippa.
En rolig klippa.
Den tråkigaste enkätintervju på stan blev alltid rolig i Svantes sällskap.
Hur han liftade till Himalaya, hur han flörtade med Benazir Bhutto.
Så blev han pensionär, alldeles nyligen, men hur skulle den hjärnan kunna sluta formulera texter?
Det kom ett virus.
Ett virus som blev en lätt förkylning på mej, tog sej ner i Svantes lungor och dödade honom.
Dödade Svante.
Hur kan han plötsligt inte finnas?

En gång kom jag in till redaktionen på morgonen och kollade jobblistan.
Ett jobb utlagt på mej. Skandias bolagsstämma. Kul.
Sen kom Svante ångande med en väldig pappfigur över axeln.
Tjena Malin, du och jag ska på bolagsstämma med den här!
En nästan två meter lång pappfigur föreställande Lars-Eric Peterson, Skandias förre VD, (detta var längesen) svindlar-VD:n som alla nu hatade.
Jag känner bara en person som kan göra ett sånt här jobb med respekten i behåll.
En person som alla älskade att prata med, från folkskygga människor på gatan till från början sura bolagsstämmefolk.
En person som gjorde varenda människa i sin närhet trygg, glad och säker.
Bättre egenskaper finns inte i denna värld.

Nu är världen en Svante fattigare.
Jag har svårt att tro att någon någonsin kan fylla hans plats.

Idag: Två pojkar framför brasa.

Superhjältarna på teve, värme från brasan och förutom hostan är världen väldigt snäll mot oss.

Två snuviga och en mamma på stillsam vab-utflykt till frusna fall.

En strimma sol vid skymning.
Ny skridskois.
Sen, mildvädersnatt.

Eld och is och heldag vid Lången.

Så går solen ner i Västerhavet efter väl klarat värv.
Fin dag, denna.

Minusgraderna räknar dagar och med Sjöaremossen covidstängd blir Guttaredsmossen fullsatt.
Världens finaste väder på det så stannar vi här all day long.

Stapplande skär under strålkastarnas sken.
Kanterna är luriga, men mossen har ändå tjocknat till.

Nationella isdygnen fortsätter.
Kindbitande.
Isen fryser, glädjen är stor och vi går ut och samlar saker som börjar på F, veckans bokstav i skolan.
Frost.
Fyren.
Flygplansrök.
Isen bubblar och knakar och spricker och sväller, den salta isen i havskanten knör sej upp över stenen.
CASTER EXPLOOOOOSION! ropar Bertil och hivar mini-isflak så högt han orkar.
Det lyckliga lilla.

Nationellt isdygn.
Freezing cold.
Brasan går på repeat, liksom min nyupptäckta bralåt Big Yellow Taxi med Counting Crows.
Jag hörde den på radion igår när jag var på väg in till stan för att koppla in en tjugofyratimmars blodtrycksmätarmaskin på lasarettet, och tänkte Men oj, det här var en fin ny version av Joni Mitchells gamla dänga, plattan jag lyssnade på så intensivt när jag bodde på Öst på Stan i Umeå att jag för alltid kommer förknippa lägenheten där med den skivan, tillsammans med Ani Difranco och Lauryn Hill.
Så kom jag hem och spelade den för Mattias och han bara Alltså det här är ingen NY låt, det här är väl originalet? och jag bara Nä originalet kom för typ femtio år sen, det är Joni Mitchell, denna har jag aldrig hört, det är denna som är ny, och han googlade och visade mej att den här “nya” låten jag hört på radion idag var tjugo år gammal.
Cover, men gammal cover.
Som jag missat.
Och nu spelar jag den hela tiden.

Dödssiffran för covid passerade 10000 idag.
Sverige har 10000 döda.
Tänk om jag vetat det när jag åkte förbi Sahlgrenska i februari för snart ett år sen och tänkte att därinne ligger hon, den där smittade tjejen som kommit med flyg från Wuhan.
Wuhan, denna låsta skräckstad.
Jag vet inte hur många döda Wuhan har idag, men i hela Kina har siffran inte ens passerat 5000.
I ett land med en befolkning på 1,4 miljarder.
Och i tiomiljoners Sverige, passerade vi tiotusen idag.

Julen är bortplockad, alla stakar, alla stjärnor.
Kakfatstomtelandet är isärplockat, mossan har åkt ut.
Alla Bertils tomtar bortstädade från hyllorna.
Bengts björkgran står kvar och lyser, minner om att Tjugondag Knut var igår.
Men den är lite för fin.
Än.

Det nationella isdygnet håller oss inne framför brasan.
Big Yellow Taxi.
National Geographic-program om Norges natur.
Coco.

Det kommer en sommar.