Hahnenkammrennen

Det är söndag, regnet faller grått och kallt i små små tunna droppar, brasan är igång, tekoppen är varm och på teve visas Hahnenkammrennen.
Hahnenkammrennen.
Störtloppens störtlopp.
Jag glor som jag brukar, gapar över att ingen dör i år heller, hur kan ingen nånsin dö?
Dom åker skidor utför ett berg i hundratjugo kilometer i timmen, flyger trettiofem meter i luften mellan varven, och börjar själva åket med att i en närapå lodrät backe staka på.
Dimman drar in från toppen, sikten blir dålig, tävlingen pausas.
Jag scrollar tillbaka bland mina egna bilder från Kitzbühel, bilder från första gången jag såg själva Hahnenkammrennenbacken på riktigt för första gången.
Första gången jag begrep att tevekamerornas vinklar verkligen inte säger någonting.
Det var mars och sol och vår i luften, barnen drog av sej jackorna och hade snöbollskrig på lekplatsen.
Mattias skulle fylla fyrtio ett par dagar senare, Wilder Kaiser tronade i bakgrunden, Bertil sov i vagnen och livet var gott.
Sådan där mars-sol.
Värmande, lovande.
Jag längtar efter den nu.
Värmen, knopparna, de första frukostarna utomhus.
Vårstädningen, då ylleunderställen åker längst bak i garderoben och fåglarna kvittrar medan näsan får sol.
Hammocken, tepauserna.
Möjligheten att korsa landsgränser och åka till Alperna igen.