Strilmorgon

Ännu en strilande regnmorgon.

Jag läser Peter Mays Svarthuset och lyssnar på Sven Björklunds sommarprat, minns Umeå och Umeåcykelutflykter och Umeåmänskor och obskyra band jag lyssnat på och Camilla, jag minns Camilla.
Camilla har varit död i ett år nu men hon sitter ändå allt som oftast på min axel och talar om för mej vad jag ska göra i allehanda situationer, oftast säger hon “kör bara” och då gör jag det.
Och då ser Camilla sådär pillemariskt nöjd ut med sina glitterögon på min axel och så känns allting lite bättre än innan.
Förutom att Camilla är död. Det känns sämre.

Jag sover bra, jag sover dåligt, inatt var en dålig natt, dom brukar varva.
Regnmorgon efter dåliga nätter lindras med te i uterummet och stril på kanalplasttaket, jag brukar lura in mej i mysigheten.
Ha tråkigt och tänka att det är nyttigt att ha tråkigt.
Jag säger ju det till ungarna jämt.

Boken vill inte bli läst, jag tänker egna tankar, får börja om en två tre fyra fem gånger.
Tur jag inte lyssnar på ljudbok.

Sticka.
Jag kanske borde börja sticka.
Virka, tälja, brodera.

Strilmorgon, schmilmorgon.
Jag vill ut på sjön.