Gunnar Engström

-Du hade vart inne på museet och hört om dom gamla fotograferna?
-Ja?
-Gunnar Engström, det var min lärare.

Pappa letar fram en klassbild.
Uppställda framför svarta tavlan i småskolan i Veddige, samma salar där jag gick på lågstadiet,
(fröken Kerstin Karlsson, fossiler i stengolvet, hade chans på Martin Svensson på sista gatan)
pappa trettio år tidigare, står som nummer fem på översta raden.
Gunnar i mitten.

Gunnar Engström, berättade Elisabeth på museet förra veckan, var son till lärarinnan i Veddige och hade “fader okänd”.
Det gick inte för lärarinnan, hon var tvungen att lämna bort Gunnar, han fick bo på barnhem de första fyra åren av sitt liv.
Hon fick sedermera jobb på byskolan i Sällstorp där hon också kunde flytta in, och då lyckades hon få hem Gunnar.
Sen bodde de där tillsammans, Gunnar växte upp bland skolbarnen.
Skaffade sej en kamera, tog bilder av skolbarn, gårdar, familjer, liv.
Blev själv lärare.

-Han ser lite sträng ut.
-Sträng? Nej, han var så snäll så.

Min fröken i samma salar, också hon den bästa jag haft.
Grunden, snällheten.

Tiden.