Stilla morgon på brötig natt

Havet må se blankt ut, men inatt föll regnet och med det kom vind.
Rakt norrifrån kom vinden, sämsta tänkbara för vår skyddade lilla vik på Sunnerö.
Camilla, som gått ut ensam med tre barn, vaknade av ett dunk och hoppades innerligt att det bara var stegen som slog i.
Men icke.
Fören slog mot land, draggen hade släppt och i ett tilltagande regn sprang hon fram och tillbaka på båt och klippor och försökte styra upp.
Vi vaknade när hon klev på vår båt för att försöka knyta fast ett rep från sin i vår akter, och under smattrande kapelltak stod jag och såg hur Mattias, i kalsonger, halkade på glashala klippor och försökte hålla fast hennes båt, medan Camilla själv i piskande regn fick ro ut med gummibåten för att kasta i ett nytt ankare.
Ser du henne? gormade han till mej genom regnet. Ha koll så hon inte ramlar i!
Men jag såg henne inte ens.
Det täta höstmörkret kändes evighetslångt från ljusa sommarnätter, och regnet spädde på.
Att gå ut ensam med tre barn kändes plötsligt som något jag aldrig i världen kommer göra, trots att coolhetsbetygelserna (blandat med en smula jävlar-anamma-avund) över Camillas mod tidigare öst ur min mun.

Men hon fixade det.

Och när regnet på nytt började falla efter frukost, styrde vi skutorna hemåt igen.