Morgon på Ustö, eller; Jakten på den vilda båten.

Jag vaknade och tittade ut genom fönstret. En grå gummibåt. Alldeles ensam.
Mattias, det ser ut som Ulf och Anneths gummibåt, sa jag, fast i DET fönstret, inte det.
I det andra fönstret såg jag fortfarande Ulf och Anneths segelbåt ligga stilla på ytan.
Vi har snurrat runt! Fan, vi har slitit oss! ropade Mattias och sprang ut.
För att strax konstatera fakta.
Ulf och Anneths gummibåt hade slitit sej.
Inte vi.

Jag hoppar i och simmar ut och hämtar den, sa jag och började byta om till bikini.
Gummibåten var redan mycket längre ut än när jag upptäckt den.
Det är bäst att snabba på, tänkte jag, så jag inte behöver simma så långt. Om den driver vidare får jag ju simma JÄTTELÅNGT.
Så hoppade jag i.
Och simmade.Och simmade.
Gummibåten kom fan inte närmare.
Det började bli lite jobbigt.
En titt bakåt, lika långt till våran båt som till gummibåten. Bara att fortsätta.
AAAAAJ, skrek jag. En brännande smärta på halva kroppen. Jag hade simmat rakt in i en brännmanet.
Fan vad LÅNGT det var ut till den där förbannade båten då! Jag orkar inte mer! VARFÖR skulle jag simma så förbaskat snabbt i början? Nu orkar jag ju varken ut eller tillbaka!
AAAAAAAAJ! Igen. En brännmanet till.
Det sa plask långt bakom mej.
Mattias måste ha hört mina aj. Han började simma efter.
Jag simmade långsamt. Djupa andetag. Lugnt och fint. Lugn, andas, vanliga simtag.
Sakta framåt, visst närmade jag mej båten ändå? Jodå. Långsamt närmare.
Till slut, bra mycket längre ut än båten var när jag hoppade i, krängde jag mej äntligen upp i den.
Över kanterna kom jag inte, jag fick krypa upp över motorn. Skar upp handleden så blodet rann. Tur här inte är några hajar iallafall.
Jag försökte dra igång motorn.
Det här med att få igång okända motoriska saker är så att säga inte min grej.
Men det fanns ju åror att paddla med också.
Och ett par armar som underligt nog hade ett litet uns ork kvar.
Halvvägs tillbaka plockade jag upp räddningssimmaren Mattias, rakt över motorn han med.
Räddningssimmaren fick igång motorn.
Vi satte kurs mot Ulf och Anneths båt, fortfarande fridfullt guppande på vågorna.

Jag band fast gummibåten vid segelbåten med fyra dubbelknutar, vanligmänskaknutna utan ett uns av knopighet.
Och medan Ulf och Anneth och Lisa och Melker sakta vaknade till liv därborta, satte vi oss i våran akter och dukade upp frukost.
Den godaste frukost jag ätit på länge.

(Innan vi hann lämna Ustö denna vackra, dock lite blåsiga morgon, hann gummibåten slita sej både en och två gånger till, så Anneth fick hoppa i och hämta den. Jag vet inte hur dom förtöjer sina tampar därborta. Men vi kanske inte behöver nybörjarskämmas så JÄTTEMYCKET härborta hos oss...)