Anna-Lena

Det är ett ursinnigt fel i allt, när mammor dör.
En mamma, en fru, en syster, en dotter.
Föräldrar ska inte behöva begrava sina barn.
Och barn ska inte behöva växa upp utan sin mamma.

En lerig pojke, hemkommen från skolgårdens geggamoja rakt in i duschen, skrapandes bort imman på glasväggen:
-Mamma, du vet Siri i min klass? Hons mamma dog igår. Hon somnade in, sa fröken. Hon kommer aldrig mera vakna. Så det var därför Siri inte var där idag. Vi ritade hjärtan till Siri, alla våra hjärtan idag var till Siri.

Jag såg flaggan på halv stång när jag gick min morgonpromenad.
Såg flaggan, försökte skaka av mej olusten, tänkte att det kan vara en morfar. En gammelfarfar.
Men det var ingen gammal, färdig.
Det var en mamma som så hjärtinnerligt hoppats få leva att se sin enda dotters första skolavslutning.

Siri har världens finaste pappa.
En pappa som nu ska lära sej att leva med den stora aldrigheten.
Och vi andra står kvar med gråten i halsen och påminns, återigen, om vad som är viktigt här i världen.


”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.”

Göran Tunström