Så mycket att vara tacksam för

Efter en Hostans Helvetiska Natt, då både jag och han halvsvimmade föll in i dimman först vid halvfemtiden, får han stanna hemma idag. Äta len yoghurt och söta jordgubbar till frukost, titta på Shimmer och Shine, bygga duplo och spela äggspel och Den Försvunna Diamanten hur mycket han vill. Med fårskinnstofflorna på.
Ute är det dimtungt och duggregn, småpåskliljorna hukar i rabatterna och Pär jobbar och står i utanför fönstret.
Vi paparazzar. Det är roligt.
På eftermiddagen kommer efterlängtade storebröder hem, den ene är bara inne och vänder innan han fortsätter till mamma, dator och godare mat, och den andre dyker ner i Duplohögen han också.
Popcorn och Mulán-film.
Playmobilvärldsbygge på övervåningen.
Handbok för superhjältar-högläsning.

I helgen dog en man till en vän.
Kvar finns hon, två små barn och en plötslig, oerhörd sorg.
Jag kan inte överhuvudtaget föreställa mej smärtan, men den skrämmer mej alldeles vansinnigt.
Att det kan hända. Att det händer.
Farmor Ewa var bara trettio när Mattias pappa Bertil ramlade ut genom ett fönster och försvann.
Också hon plötsligt ensam med två små barn.

Denna veckan är Mattias i Lund och jag är ensam, fyra dagar som jag lite gnällande tänker blir extra långa med vab på det.
Fyra dagar. Han kommer hem på torsdag.
Perspektivet.
Och tacksamheten.