Hem

Flyget skulle gå klockan 11.
Smset sa att flyget var försenat och skulle gå klockan 3.
Monitorerna på Palmas flygplats sa att boardingen skulle ske först klockan 5.
Vi gick och satte oss på Macdonalds.
På en annan terminal.
Vid tvåtiden gick jag och sträckte lite på benen, förbi monitorerna på nytt.
"MALMOE FINAL CALL" stod det på dem.

Malmoe final call ja.
Det blev så att säga brått i bröten. Fart under galoscherna.

Sist ut på en egen transferbuss till planet pustade vi ut, vi hann, vi fick komma hem.

Värre var det för två stackare som inte hade sett några final call-meddelanden.
Alla väskor fick lastas av planet för att lokalisera deras, och sedan lyfte vi mot Sverige utan såväl dem som deras bagage.

Det kunde varit vi.
Två små ungar som inte hade kunnat roas länge till på den där flygplatsen.
En tonåring som skulle hem till Hallandsläger i innebandy och skräckslaget följde förseningsmeddelandena.
Och en gammel, som längtade hem så det värkte i kroppen och dyrt och heligt svor att han aldrig skulle flyga utomlands igen, nånsin.

Vi lämnade ett regntungt femtongradigt Palma.
Och kom hem till ett björkgrönskande tjugogradigt Sturup.