Paul da Serra

KOLLA, EN BRO RAKT UPP I MOLNEN!
Det är ju kul att en utflykt som går om intet pga väder iallafall kan roa något.
Och broar upp i moln sedda från baksätet kanske ändå var en bättre grej för små trötta ben, än vad flera kilometers levadavandring till vattenfall i ravin hade varit.
Risco och Rabacal får vänta till nästa gång.

På väg ner från dimmiga slätten Paul da Serra, i monsterbackarna ovanför Canical, skrek det märkligt om bilen. Utan att försöka skrämma upp barnöronen där bak, konstaterade vi mer eller mindre skräckslaget att:
Bromsarna. Slutade. Fungera.
Att ha en bilmekaniker i bilen som direkt förstod att bromsklossarna var slut, att de låg direkt mot bromsnåntingannat, järn mot järn ungefär, hjälpte föga när serpentinkurvorna gick snabbare och snabbare.
Jag har aldrig i mitt liv varit så glad att komma ner på platt mark.
Någorlunda platt mark.
Killen på biluthyrningsfirman skakade bara på huvet när han konstaterade samma sak, såg hur få mil vi kört för att ha kunnat orsaka slitningen själv, och gav oss en ny bil på direkten.

Paul da Serra, en dag i framtiden kommer vi tillbaka.