Esmat

Esmat och hans storebror Asad kom till Sverige för två år sedan. Då hade de tagit sej hela vägen från Afghanistan och hit, och Esmat hade ledsagat Asad genom hela flykten till Europa. Asad var svårt synskadad, nästan blind. Han var sexton år, lillebror Esmat var tretton.
De kom till Sverige, fick asyl och flyttade in i ett familjehem tillsammans.
För några månader sedan fyllde Asad arton år. Enligt Migrationsverket kunde han då utvisas.
Tillbaka till Afghanistan, landet där det inte fanns en enda människa som kunde ta emot honom. En nästan blind artonåring. Mamma och pappa, döda båda två.
Man får inte utvisa barn från Sverige utan ett ordnat mottagande, men i och med att Asad skulle utvisas, kunde man då även utvisa Esmat. Femton år gammal, kunde ju hans artonårige storebror vara "det ordnade mottagandet". Hans artonårige blinde storebror, som han själv fått ledsaga genom hela flykten till Europa.
Asad förstod hur det hela hängde ihop.
Och några dagar efter utvisningsbeslutet tog han sitt liv.

Esmat fick uppehållstillstånd.
Han hade ju inte längre något ordnat mottagande i Afghanistan.

Den här hjärtlösheten.