Det sista lediga

Såhär när det bara är några dagar riktig semester kvar, kan jag bli lite melankolisk. Ett helt år till nästa långa ledighet. Vi måste hitta på nåt. Krama ur det sista. Och så gör vi inte det, utan vi följer Ruben till simskolebussen, äter en lång frukost (som varar till lunch) när han kommer hem igen, drar på jobbarbyxorna och rensar lite ogräs bland rosorna, grejar med nya moppen (pill-sätta på dekaler med säker hand är min enda uppgift) och hänger vid häcken och grannsamverkar (fast Bertil pekar med hela näven var Pär ska lägga sina grejer, som en annan arbetsledare).
Och det är ju det som är semester. Inte en enda brådska nånstans.
Dessutom har jag och barnen ytterligare en hel vecka ledigt. Det är bara Mattias som infinner sej vid stämpelklockan på måndag morgon.

Och.
Jag låter bli att bli stressad över att semestern snart är slut.
På samma sätt som jag låter bli att bli stressad över att fylla fyrtio.
Alternativet vore ju fruktansvärt.