Sommarlovets sista kvällsdopp
Jag älskar att vara med honom.
Bara vi, åka ner till fyren, strax innan läggdags.
Hålla handen på vägen, hoppa på varje sten, flyga ut och landa i en kram.
Vi räknar med kallvatten, vi som varit så bortskämda, han kliver i först, det är varmt, pafft varmt.
Så dyker jag ut, han står kvar på trappan, säger: Nu ska du få se!
Och simmar till mej.
Sen åker vi hem och läser näst sista kapitlet i Bröderna Lejonhjärta och somnar, den allra sista sommarlovskvällen.
Jag läste ett blogginlägg som flög förbi i nån facebooklänk och som jag sen tappade, jag har googlat mej förtvivlad, och vet ni, nu hittade jag det.
Att vara fem år.
Nu är han sex, snart sju, men exakt, så exakt.
Han är fem år och argare än femhundra franska bönder tillsammans. Han fräser och hoppar och smäller i dörren. Nej till allt. Utom mjölk.
Han är fem år och rörs till tårar av Ice Age. Jag är 38 och gör detsamma.
Han är fem år och lär mig uttala Brachiosaurus och Chupacabra.
Fem år och 110 centimeter koncentrerat känslokrut. Utan stubin. Från solsken och klarblå himmel till underkylt regn och tillbaka igen utan förvarning. Oberäknelig som ett fjällväder.
Han är fem år och bryr sig inte om mat, eller sport. Men lego. Och om tvättrådslappar och om jultomten kommer i år och om han i så fall har Angry Birds-lego med sig.
Han är fem år och envisare än tio telefonsäljare tillsammans. Men jag är som elva.
Och han vill fortfarande hålla mig i handen när vi är ute. Läsa de sönderlästa småbarnsböckerna och att jag ska sjunga för honom innan han somnar. Att jag ska stryka honom över pannan och sova bredvid honom.
Han är fem år, ibland superninja och ibland skrämd av en fluga. Så stor, så liten. Så mycket av allt.
Han kramar min arm i sömnen.
