Strävsam resa, fast vi slapp iallafall åskvädret därborta.

Vi lyfte från ett kallmolnigt Landvetter, sneddade ut över Onsala och över Laesø eller Anholt innan vi flög ner över Tyskland och mellanlandade i Frankfurt. I Frankfurt fick vi oss en träningsrunda som hette duga, "spring ditt fortaste mellan två terminaler på Norra Europas största flygplats" hette den, när planet blev försenat och endast 20 minuter återstod mellan landning och nästa plans avgång. Bertil tjöt av skratt där han satt på mina axlar längs korridorerna, som man inte ens såg slutet på. Jag skrattade inte riktigt lika mycket. Och Ruben som fick springa själv rullande på sin rullväska var alldeles knall-lila i ansiktet när vi till slut satt oss i trygghet på planet mot Rom.

Uppe i luften sprakade blixtarna borta i ett moln österut, strax söder om Frankfurt. Och slutade inte spraka. En kvart följde jag ovädret med blicken innan det försvann ur sikte från mitt fönster. Det gick inte två sekunder utan att det blixtrade. Skönt att piloten undvek det iallafall. Såatte.

Vid midnatt landade vi i Rom och efter sju sorger och åtta bedrövelser (läs vilsegåingar med halvvakna barn och missade shuttlebusar) fick vi till slut vid ett-tiden vår hyrbil och kunde knappa in Tenuta La Silva på kartappen i telefonen och rulla norrut genom ett becksvart Umbrien och in i Toscana. Böter fick vi också längs vägen, för att vi inte fattade hur de italienska vägtullstationerna fungerade. Fattas bara annat liksom.

Fast vi såg sju rävar och ett piggsvin längs vindlande serpentinvägar där jag minst tio gånger utbrast: "Åh, HÄR är det nog fint!" utan att se ett smack förutom glittrande byljus längs bergiga horisonter, och när vi väl kom fram vid fyratiden på natten var min hårda stenhussäng den skönaste jag sovit i på hundra år, eller åtminstone ett dygn.