Tåget med Hagamannen

Nuförtiden lyssnar jag knappt aldrig på musik längre när jag åker tåg.
Jag har upptäckt podden P3 Dokumentär och P3 Dokumentärs förmåga att få södra Sverige att formligen svischa förbi och få tågresan mellan Varberg och Malmö att kännas som en kvart lång, ungefär.

Förra veckan lyssnade jag på dokumentären om tsunamin. Det var ett misstag. Jag kom fram till Skånes Dansteater totalt rödgråten. Nu har jag lärt mej att om jag misstänker att nåt avsnitt kan bli gråtigt, tar jag det på hemvägen istället.

Idag lyssnade jag på avsnittet om Hagamannen.
Jag hade fan glömt hur det var.
Hur jag inte gick någonstans kvällstid i Umeå utan att ha nyckelknippan i näven, med en nyckel ut mellan varje finger.
Hur vi köpte hårsprej och bar med oss, för hårsprej är lagligt och kan bli lite otrevligt det med, samtidigt som överraskningsmomentet inte är att förakta, innan gärningsmannen vet att det bara är hårsprej.
Hur vi kollade på alla killars fötter innan vi började prata med dem ute på krogen. Var fötterna små, blev vi misstänksamma och struntade i den killen.
För att inte tala om de killar som på något sätt liknade fantombilden. Stackars de killarna. Kunde de överhuvudtaget gå ut under de här lite mer än fem åren?
Och offren. Som får leva med detta resten av sina liv.
Och så frun. Och barnen. Som levt ett helt normalt liv fram till den dagen rätt kille topsades och sedermera greps, som sedan fick omvärdera allt de haft fram till den dagen.

Han är ute igen nu, Hagamannen. Han har suttit klart i fängelset. Jag tror han har flyttat till Norrbotten nånstans.

Och Hallandsåsen, Skälderviken, Jakriborg, ping! Fjorton och en halv minut.