En måndagsskymning, en hämtning av Ruben på kompisklubben, en siren som ljuder genom byn.
Tre sirener.
Tre ambulanser.
Inhoppning i bilen, fastbältning och vi kör iväg, kör upp och svänger, ser ambulanserna stå utanför mina vänners hus.
Iskallheten.
Jag parkerar, springer in, tänker att jag vet ju inte vad som hänt, tänk om barnen larmat, tänk om jag behöver ta hand om någon?
Det behövs inte, svarar dom. Här är fullt av folk.
Ovissheten.
Och sen, när vissheten kommer, när telefonen ringer och jag får veta.
Fall. Hjärnskakning. Medvetslöshet. Tvååring slutar andas.
Jag slutar andas.
112 i luren till min fina vän med medvetslöst icke andandes barn i famnen:
”DU MÅSTE BLÅSA!”
Du måste blåsa.
Mitt barn. Mitt barn andas inte. Jag måste blåsa luft i lungorna på mitt barn. Mitt barn dör.
Skräcken.
Att ta sej samman.
Att blåsa.
Att se sitt barn börja andas igen.
Han föll, slog i, fick hjärnskakning.
Och på den korta stunden som följde utlöste hjärnskakningen feberkramp, som gav ryckningarna, medvetslösheten och den upphörda andningen.
De gjorde alla möjliga tester på den lilla kroppen på sjukhuset i Halmstad på natten, den lilla människan med sladdar och elektroder på bröstet.
Den lilla fina fina människan.
Och hemma hos oss rotade Mattias fram Mini-Anne fast det var efter läggdags, den uppblåsbara dockan han fått på en hjärt och lungräddningsutbildning för länge sen, tusen gånger har vi sagt att vi måste lära oss hjärt och lungräddning, ja det måste vi, snart måste vi det.
Inte snart.
Nu.
Det kan vara imorgon som mitt barn faller, slår sej, slutar andas.
Där satt vi på golvet och gjorde kompressioner på dockan, trettio hårda, två inblås, trettio hårda, två inblås. Luftvägar fria, hakan upp, framstupa sidoläge.
Samtidigt som lilla E åkte in i den stora hjärnröntgenmaskinen.
Samtidigt som våra barn sov gott i sina varma sängar.
Jag är så tacksam.
För att vår sjukvård finns och för att jag får ha mina barn.
