Västerbotten och över Sverige hem

En vy att vakna till.
Ett kulturbageri att ta hissen ner till och äta frukost i, under snötyngda glastak på Vävens torg.
Och en bildgenomgång på operan där alla var nöjda och glada, en dag kan inte starta bättre.

Jag tog en snöig promenad upp till Gammlia och Västerbottens museum, till Elin Berges utställning på Sune Jonsson centrum för dokumentärfotografi.
Drottninglandet.
Väldigt fin gestaltning av kärleken mellan thailändska kvinnor och svenska män.
En liten grupp tonårskillar var också där med sin lärare. Tonårskillarna var passivt tveksamma där de stod framför bilden av familjen i vattenbrynet (som ni ser om ni klickar på länken ovan).
Vad är det som är så jävulskt speciellt med det här? Är det första versionen av Sune i Grekland eller?

I nästa rum hängde Sune Jonssons egna bilder.
Byn med det blå huset. Bilder från den stora flyttningen. Sammankomst i elden.
Femtio och sextiotal.
En dokumentation av ett Västerbotten som fanns, då.
Ett sätt att ta vara på samtiden, som jag försöker göra, jag också.
Sune Jonsson och Bodil Malmsten. Mina förebilder i himmelen.

I den lilla museiaffären fanns IdaLindes roadtrip-roman, halsband av snidad björk och t-shirts med trycket:

Förr i tidn va man ju dum i huve nå jävulskt
Job Andersson, folklivsforskare

Ni lyssnar på Mammas Nya Kille va?
Annars kan ni ju ta och börja med det.

På museikafét åt jag en skål linssoppa, och sen stod lilla propellerplanet redo att flyga hem mej till västkusten igen.
Jag följde kusten och orienterade mej bra till en början.
Öre älv, Nordmaling, Örnsköldsvik, Ångermanälven med Höga Kusten-bron och långt därborta i diset Anna Bergs Sollefteå, nån dag vill jag hälsa på.
Härnösand förväxlade jag med Sundsvall och var lite förvirrad ända tills Sundsvall dök upp på riktigt.
Sen sneddade vi in över Hälsingland och hade jag haft en karta hade jag inte behövt vänta tills jag kom hem med att lokalisera Dellensjöarna, Delsbo, Ljusdal, Arbrå och Edsbyn.
Jag glömmer det varje gång. En liten karta. En lätt nedpackningsbar Sverigekarta att stoppa ner i handbagaget. Det önskar jag mej.
Siljan dök upp en bit bort, Rättvik, Tällberg, Leksand, Insjön.
Västerdalälven var snötäckt medan Österdalälven flöt fritt.
Karlstad lyste i skymningen, med Kil en bit bort, vid Frykens södra spets.
Och strax innan vi landade, Trollhättan, Vänersborg och Uddevalla i horisonten, där Vänern slutade och Göta Älv tog vid.

Tänk att solen redan hade gått ner när vi lyfte från Umeå.
Och när vi gick ner på Landvetter var det fortfarande en strimma röd solnedgång kvar.
Hundra mil på bara en och en halv timme.