Jul på Liseberg

Liseberg.
Jag och Ruben köper åkband, Mattias och Bertil tittar på.
Vi åker Sagoslott och Kaninlandsbana, jag drämmer iväg en tur i Kanonen bara för att jag kan (jag och tre till på det tåget, aldrig sett så lite folk i en attraktion i hela mitt liv), sen är det Radiobilar och Minifrittfall och svärdsjonglerare och Slänggungan ett par gånger om.
Vi är mitt uppe i Göteborgshjulet när telefonen ringer.
Mitt uppe i hjulet! svarar jag glatt.
Bertil är borta, svarar Mattias.

Bertil är borta. Mattias letar, tillsammans med två vakter. Jag och Ruben sitter alldeles blick stilla längst upp i hjulet. Hur länge som helst sitter vi stilla. Är det sengångare som kliver på därnere eller? Jag är så nära att trycka på larmknappen inne i hytten, jag tvekar. Håller telefonen stenhårt, ring och säg att ni hittat honom då. NU. RING.
Hjulet snurrar några meter. Står still igen. Nya ska på.
Bara han inte är död, säger Ruben.
Nejnej, kvittrar jag glatt, barn försvinner varenda dag på Liseberg, man hittar dom ALLTID igen.
Gladkvitter, kram och lermedtänderna.
Hjulet snurrar några meter till. Och så still.
Telefonen ringer.
Han är här, säger Mattias.
Pappa! Jag har bajsat! säger Bertil i bakgrunden.

En sekund tar det. En sekund av att barnet står framför dej, tre människor går förbi emellan, sen: borta. Sen: Åt vilket håll? Vi provar detta hållet. Inte där. Då har avståndet åt alla andra håll växt alldeles enormt.
Vad har han för kläder? frågar vakterna.
Grön jacka, gula byxor, brun mössa, långt ljust hår.
De letar med komradio, Mattias åt andra hållet. Det tar en stund innan han ringer mej. Bertil är borta uppskattningsvis en kvart. En kvart som två timmar.
En vakt hittar honom, jätteglad, inne i en butik uppe i tornet. Han har gömt sej litegrann och skrattar glatt. Tar vakten i handen och följer med.

Vad hette vakten som hittade Bertil? frågar Ruben.
Varför undrar du det? frågar jag.
Jag vill hitta honom och tacka honom för att vi fick tillbaka min lillebror, säger Ruben.

Vakten sa att det var en fantastiskt bra klädsel att ha på ett barn.
Vanligtvis får de signalementet: Svart jacka, blå jeans.
Ni ska bara veta hur många barn här försvinner på en dag, säger han. Den här parken öppnade 1929 och hittills har inte ett enda barn inte återfunnits igen. Det går på en sekund. Folk fattar inte hur lätt det händer.

Jag GÖMDE mej.
Vakten hittade mej.
Jag gömde mej BAJSADE.
Jag har bajsat!