Vi har bytt taktik.
När september dalade ut var det inte lika självklart att föreslå dopp varenda kväll längre.
Ska vi ta ett dopp i månaden kanske? undrade jag. Det låter väl bra?
Nja, svarade Bertil. Jag vill helst oftare. Kanske varje dag när jag vill, och en gång i månaden när jag glömmer bort det?

Idag sken solen.
Ringhals havsvattenmätning vid intaget sa fjorton grader i vattnet, medan Hallenfurs flyttermometer visade åtta vid hamnpiren.
Min inbyggda termometer gissade nånstans däremellan.
Bertils förskräckta första fot skrek om nånting närmare nollan.

Vi får väl se hur ofta “varje dag när jag vill” inträffar.

“Vi har ekorrvecka i skolan, så jag ska ta med dom här kottarna dit.”

Tärning och schack och spelet med BARA de tråkigaste frågorna, Geni Sport.
Jag har ännu inte lyckats städa bort det.
Men det var väl tur, med tanke på vilket klientel vi hade i soffan ikväll.

Höstens förmodat sista båttur.

Under första världskriget var det ett gäng grabbar som var stationerade att hålla utkik efter fiendeskepp längst ut på Ringhals udde.
En av dem var stenhuggare till yrket, och mycket väntan och eoner av tid gav autografkarvning i berget.
Den ena unga soldaten var Paul i Per Larsagårds farfar, eller kanske Paul i Per Larsagårds pappas farbror, pappa är osäker på vilket, men det finns en gammal bild där Pauls pappa och mamma poserar framför inskriptionerna.
Har du sett dem? undrar pappa. De ska finnas längst ut på udden.

Paul i Per Larsagårds farfar, eller om det var Paul i Per Larsagårds pappas farbror, hade (när han levde) berättat att en av soldaterna bodde i Morup eller Glommen, och han hade fått gå till Långås för att ta tåget till Ringhals udde.
När kvällen kom hade han plötsligt dykt upp hemma hos sin familj igen, ryckt på axlarna och sagt att tåget, det dök aldrig upp.
Så, morgonen därpå hade han fått knalla tillbaka till Långås igen, tagit tåget som då rullade in som det skulle, åkt till Varberg och därifrån vidare med hästskjuts till utkiksposteringen.

Och se på tusan, där finns de.
Ett tiotal autografer, inkarvade i berget av stenhuggaren och hans vänner.
Tydliga och fina, jag trodde vi skulle få gnugga undan mossa för att finna dem, som jag och Bertil fick göra när vi till slut fann den igenväxta böldpestkyrkogården i Lingome.
Här står namnteckningarna svärtade och snygga som om det inte gått hundrasju år alls.

Låg sol och långa skuggor på promenad i arla morgontimme.

Idag är alla på plats för första gången på hela höstterminen, skrev Bertils fröken Åsa i ett sms. Vill du komma och ta en bild på oss?
Såklart jag vill!
Det är alltid lika spännande att lyckas vara LAGOM rolig, så att inte ramla-bakåt-skratten eller hålla-för-ansiktet-tjuten eller vända-sej-om-mot-kompisarna-garven liksom tar över.

Läxläsning für alle.
Och när det är klart ska jag krypa ner under täcket med den minste och högläsa ytterligare några kapitel ur Katitzi.
Vackra vyer, te framför brasa och det här är mina bästa.

Det var oväder när jag körde hem från Sinatrakonserten i Halmstad.
Tätt regn, motvilliga omkörningar av långtradare.
Vattenplaningsskräck, jag har snurrat flera varv över vägen en gång, det vill jag aldrig göra igen.
Åttio på motorvägen, inte mer.
Gång på gång kom trafikvarningstutet på radion, stor olycka utanför Markaryd, vägen fortfarande avstängd.

Det var Lars Vilks i den där bilen, kom det en flash om, när jag skulle gå och lägga mej.
En, sen fler och fler.
Lars Vilks och hans båda livvakter.
Livvakterna, som var satta att skydda honom.

Det fanns många sätt jag trodde att Lars Vilks kunde dö på, vattenplaning var inte ett av dem.
Vattenplaning är det heller ingen som nämnt i den ymniga nyhetsrapportering/konspirationsteorispridning som följt, det kanske inte regnade lika mycket några mil inåt landet, som det gjorde hos mej.
Däremot: Krypskytt som siktat duktigt mot däck.
Också: Jihadistinfiltratör i personskyddet.
Eller den här: Att alltihop är en gigantisk cover-up.
Att Vilks lever, att någon olycka aldrig skett, att han nu kan leva fritt igen med nytt namn och annan uppsyn.

Det var nog en olycka.
Och Nimis, Vilks grand palace, står där det står.
Sålänge.
För vad händer nu, när svartbygget inte längre har en levande upphovsman som kämpar för dess existens mot Länsstyrelser och naturreservatsrätt?

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks, men yttrandefriheten, den höll han hårt i.
Log snett, ryckte på axlarna, förlorade all sin frihet.

Hans tempel för möjligheten att tänka fritt finns där, för dem med ben starka nog att sträva nedför Kullabergs nordsida.
Men jag kommer aldrig se honom stå där och snickra på det mer.

Vilken var din första fullpublika konsert post-nedstängning?
Min var en söndagskvällstribute till Frank Sinatra, med Halmstad Big Band och Christer Nerfont.
Så märkligt med inströmmande människor.
Inga mellanrum, inga stängda säten.
Applåder.
Och en närapå tårögd Christer som förklarade att det här var hans första, också.

Dagens väder:
All-day-long-braseldande-diamantspelande-filttäckt-i-soffan-rusk.

Den där studiedagen kunde väl varit idag istället, när jag drar upp rullgardinen, regnet öser ner utanför och pojkarna sover såhär utan att vilja vakna.
Jag hade hemskt gärna krupit ner där själv.