Vilks, Nimis och livvakterna

Det var oväder när jag körde hem från Sinatrakonserten i Halmstad.
Tätt regn, motvilliga omkörningar av långtradare.
Vattenplaningsskräck, jag har snurrat flera varv över vägen en gång, det vill jag aldrig göra igen.
Åttio på motorvägen, inte mer.
Gång på gång kom trafikvarningstutet på radion, stor olycka utanför Markaryd, vägen fortfarande avstängd.

Det var Lars Vilks i den där bilen, kom det en flash om, när jag skulle gå och lägga mej.
En, sen fler och fler.
Lars Vilks och hans båda livvakter.
Livvakterna, som var satta att skydda honom.

Det fanns många sätt jag trodde att Lars Vilks kunde dö på, vattenplaning var inte ett av dem.
Vattenplaning är det heller ingen som nämnt i den ymniga nyhetsrapportering/konspirationsteorispridning som följt, det kanske inte regnade lika mycket några mil inåt landet, som det gjorde hos mej.
Däremot: Krypskytt som siktat duktigt mot däck.
Också: Jihadistinfiltratör i personskyddet.
Eller den här: Att alltihop är en gigantisk cover-up.
Att Vilks lever, att någon olycka aldrig skett, att han nu kan leva fritt igen med nytt namn och annan uppsyn.

Det var nog en olycka.
Och Nimis, Vilks grand palace, står där det står.
Sålänge.
För vad händer nu, när svartbygget inte längre har en levande upphovsman som kämpar för dess existens mot Länsstyrelser och naturreservatsrätt?

Man kan tycka vad man vill om Lars Vilks, men yttrandefriheten, den höll han hårt i.
Log snett, ryckte på axlarna, förlorade all sin frihet.

Hans tempel för möjligheten att tänka fritt finns där, för dem med ben starka nog att sträva nedför Kullabergs nordsida.
Men jag kommer aldrig se honom stå där och snickra på det mer.