Min allra käraste favoritblomma.
Bukett från farmor.
I Alex-och-Tony-fådd vas.
Gjord av Marie på Axkonst keramik.
Godare kan inte en morgon dofta.

Kasta sten så det säger plums.
Aldrig att nån i den här familjen blir för gammal för det.

Det här med fotboll.
Jag är ju måttligt intresserad, precis i början när jag träffat Mattias råkade jag en gång säga att Manchester City hade fina tröjor när dom mötte Liverpool och såväl Pär som Janne gav mej så svarta blickar att jag trodde det måste vara nåt slags skämt, dom ger mej låtsassvarta blickar, tänkte jag och spädde på med att om man nu ändå inte har ett favoritlag att hålla på kan man ju lika gärna hålla på Manchester City när dom nu ändå har så fina blåa tröjor.
Med tiden lärde jag mej att när Liverpool vinner, blir livet runt om mej lite lättare och… kvittrigare än annars.
Och på den vägen är det.
Håller jag på ett lag, håller jag på Liverpool.

Idag mötte Liverpool West Bromwich.
Det var nån slags måste-match, i den bemärkelsen att om Liverpool vinner alla sina kvarvarande fyra matcher eller vad det är, så hamnar dom på nån placering i ligan som gör att dom får spela Champions League nästa år. Om jag fattat det rätt.
Det gick ganska dåligt inledningsvis. Ett-noll till West Bromwich, kvittering till ett-ett, sen inget.
Nittio minuter gick, fyra minuters tilläggstid, Mattias reste sej ur soffan och började plocka in disk i diskmaskinen.
Jag skiter i det här nu, sa han uppgivet. Det är ett sånt år i år.
Då.
Blir det hörna.
Då.
Springer målvakten Alisson upp från andra planhalvan och joggar in bland dom andra.
Då.
Nickar Alisson in bollen i mål.

DET BLEV MÅÅÅÅÅL! hör jag mej själv vråla. ALISSON GJORDE DET! ALISSON GJORDE DET! ALISSON!!
Resten av familjen rusar in i vardagsrummet.
Och Alisson, som haft allsköns motgångar den här säsongen och som nyss förlorade sin pappa, sätter upp handen mot himlen och jag börjar gråta.
Jag börjar gråta?

Så mycket för fina blåa tröjor va.

Äppelblommen knoppas och Ruben studsar upp och ner inne i friggeboden för att se om gunget lättar medan Mattias sträcker sin arm till sitt längsta för att få in klossar mellan hus och plattor, något som bortprioriterades när enda målet bara var att med alla medel få huset på rätt plats och inte två meter fel.
Rabarbrarna växer.
Humlorna surrar.
Maskrosorna är borta, kanterna är klippta och tomaterna är omplanterade.
Snart dundrar ovädret in.
Men inte än.

Nattlig påhälsning av tandfé ger guldpeng OCH glass på hamnen, det är väl sen gammalt?

Ett enda långt hällande från himlen, hela dagen igenom.

Frifredag på Nordö.
Krabbmete, rutschkaneklippa, supturer, sälpåhälsning.
Och sen, den stora tjocka dimman som drog in.
Nyss var det sommarvärme, nu såg vi inte ens Sunnerstranna genom dimbankarna.
Blind gps-navigering hem. Bra träning.

Klämdagar ftw.

Bottenmålad, nedkörd och sjösatt.
Åskblixtar i horisonten.
Well done.

En upptäcksfärd bland bråtbrädor och rövarhistorier.

…med årets första krabbor, såväl på Sunnerö som i hamnen.

Vi for ut på havet.
På Sunnerö är det tyst och stilla och kvällssolen skiner, på Sunnerö kan man andas och grilla och prata och bara finnas.
Ett hittat halvt ägg, Croodarna på båtbion, triften som slagit ut sen sist.
Och extra många kramar till barn som också dom vill kramas extra mycket.

Det är ett ursinnigt fel i allt, när mammor dör.
En mamma, en fru, en syster, en dotter.
Föräldrar ska inte behöva begrava sina barn.
Och barn ska inte behöva växa upp utan sin mamma.

En lerig pojke, hemkommen från skolgårdens geggamoja rakt in i duschen, skrapandes bort imman på glasväggen:
-Mamma, du vet Siri i min klass? Hons mamma dog igår. Hon somnade in, sa fröken. Hon kommer aldrig mera vakna. Så det var därför Siri inte var där idag. Vi ritade hjärtan till Siri, alla våra hjärtan idag var till Siri.

Jag såg flaggan på halv stång när jag gick min morgonpromenad.
Såg flaggan, försökte skaka av mej olusten, tänkte att det kan vara en morfar. En gammelfarfar.
Men det var ingen gammal, färdig.
Det var en mamma som så hjärtinnerligt hoppats få leva att se sin enda dotters första skolavslutning.

Siri har världens finaste pappa.
En pappa som nu ska lära sej att leva med den stora aldrigheten.
Och vi andra står kvar med gråten i halsen och påminns, återigen, om vad som är viktigt här i världen.


”När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken.
Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta.
När mammor dör, växer det sly överallt.”

Göran Tunström

Sex kilometer hällande regn efter morgonlämning, i klistrande regnjacksärmar.

Jag sjunger En morgon mellan bergen för mitt barn till sömns medan plommonblommorna knackar stilla på fönstret i vinden och solen går ner i Kattegatt på det mest magnifika sätt jag sett.
Om vi varit på Sunnerö nu.
Om inte mitt barn haft samma läggdagstid som solen.

Jag MÅSTE få en sån här palm mamma! sa han bedjande på Blomsterstugan tidigare idag.
Du fyller snart år, sa jag. Då kan du önska dej en.
Men då måste jag ju RITA den! utbrast han. Och den är JÄTTESVÅR att rita!
Behöver du ju inte nu när du har lärt dej att skriva så himla bra! svarade jag. Hade du glömt det?
Rynkansikte till leende på en sekund.
Ja det hade jag glömt! Jag vill skriva önskelista när vi kommer hem!

Och för att förtydliga, om man har svårt att skilja kompis från k-pist eller så, så innehåller önskelistan som följer:
-Innepalm
-Djungelgurka
-Eget hus
-Finbuske
-Uterum
-Legopaket
-Vindruvor frön
-Jag vill ha en ny kompis
-Militärtröja
-Jag vill ha ett nytt rep till hängstolen
-Plankor till en koja
-Lyxhus
-Trädkoja
Klar.

Vi gör det han gillar bäst.
Åker till Blomsterstugan och “välj vad du vill utom dom allra största”.