Fågelkvitter och solkräm.
Barfota.
Majgräs.
Magnolia.

Det där med fem grader varmare, det stämde faktiskt.
När vi körde från Bua visade biltermometern sjutton grader, och när vi stannade i Veddige, 13 kilometer österut, visade samma termometer tjugotvå.

Promenad över Moa och Diseflat, till Rumpelösa kyrka (eller Kyrkelösa Rumpa som Ruben sa när han senare skulle förklara för morfar var vi varit) med alldeles fullt av fridlysta backsippor överallt.

En morgon.
Solen skiner och luften är varm, men en fru förlorade sin man igår, två barn sin pappa.
Det går inte att förstå vidden av ett sådant skeende, det går att föreställa sej att det ska hända, det är ju högst verkligt och något vi vet kan ske, ska ske, men det går inte att greppa.
Skyddsmekanismer.
Det vi känner denna morgon är melankoli och tacksamhet, medan det i nästa hus är ogripbar ångest.

Små saker.
Frukost i trädgården.
Tacksamhet.
Kärlek.

Jag hittade honom vid trappen klockan nio (fyra timmar innan storebror slutar skolan), färdigklädd med skor och allt, och två nödvändiga saker packade: Madagaskar 2 och en napp.
Jag väntar på vi åka mormor och morfar.

Eh... jag tror det kan hända att vi åker och hälsar på mormor och morfar idag.
Och imorgon.

Han ser så stor ut, där han går iväg till skolan alldeles själv, kvart i åtta en fredagsmorgon.
Jag är inte den förste föräldern i historien att ställa samma fråga, men vad märkligt fort tiden just gick?

Under körsbärsträdet, med fikabricka och sol på näsan.
Livet.

Dimgråa skyar över solgula rapsfält.
Småblommor bland spåren.
P3 Dokumentär om åttiotalets värstingresor i lurarna.
Happy sjuttonde maj, Norge!

På Skånes Dansteater har dom byggt upp en döfin trädgård ute på parkeringsplatsen.
Att spela Something about Wilderness i.
När sommarlovet börjar, försvinner trädgården.
Så passa på!
Jag passade på ikväll.
Nio dansare i trädgården, ytterligare en inomhus, och de dansade bara för mej.
(Och så lite förstås för Jessica Widegren, som ju tog de här bilderna på mej. Fast hon gömde sej mest bakom ett plank.)

Sicket rum jag fått! Högt ovan Malmö skyline.

...och plommonblommorna. Vita och många. Vi läser böcker och tittar i Rubens egengjorda "Faktabok om djur". Barnens kinder är lena, jag måste motstå att klappa Bertils, för han har puttat Belle idag på förskolan och behöver varas lite arg på. Han är två, snart tre, och verkar inte förstå problemet.

-Jag puttade Belle. Han blev ledsen, han gråt och sa mamma, mamma.
-Det var väldigt dumt gjort, Bertil. Man får inte puttas. Vill du att Belle ska putta dej?
-Ja!
-Vill du att Belle ska göra så det gör ont på dej? Belle fick ONT. Då grät hon och ropade på sin mamma. Det var synd om Belle.
-Sigge fick inte ont.
-Jo, det gör ont att puttas. Man får inte puttas och slåss. Aldrig får man det. Man ska vara SNÄLL och leka och kramas och klappas.
-Sigge snäll. Min Sigge.
-Bertil är också snäll. Och gör snälla saker. Inte puttas. Visst? Imorgon är du väl jättesnäll mot Belle?
-Belle gråt, han sa mamma mamma.

Imorgon åker jag till Malmö.
Det gör lite ont, just precis nu, men jag kommer jättesnart hem igen.
Sen mina barn, har vi snart ett helt superlångt sommarlov.

Upp från Antalya flygplats, in över Taurusbergen, strax öster om Istanbul, ut över Svarta Havet, in över Bulgariens strand, ovan rumänska bergsbyar, en kort sväng in i Ukraina, genom hela långa Polen, över Östersjön, rakt över Bornholm och in i Hanöbukten, över småländska sjöar och hem.

Jag lyssnade på P3 Dokumentär om Stenbergapyromanen och tittade ut genom fönstret, fönstret jag saknade djupt på hela resan ner.
Ser man nåt? frågade Hugo.
Just nu är vi över norra Rumänien, sa jag.
Hugo himlade med ögonen.
Det är faktiskt mycket roligare när man vet var man är, fortsatte jag. Det är kul med geografi. Om jag inte var fotograf skulle jag vilja vara... geograf. Fast det finns väl inte.
Jaha, sa Hugo plirigt. Vad heter det där berget då?
Vet inte, svarade jag. Fast det tillhör Karpatherna. Bergskedjan.
Djup suck.
Snart åker vi in i Ukraina, fortsatte jag. Och sen kommer vi in i södra Polen.
Nånstans i det landet föddes Lewandowski, sa Hugo. Det är sånt jag vet.

Jag älskar den här ungen, som knappt är en unge längre.
Så tacksam över den här veckan.

Det är ett lätt soldis ute, som solskyddsfaktor tio över hela himlen. Jag äter massor av jordgubbar till frukost. Och omelett. Alltid jordgubbar och omelett. Sanden är het, blommorna blommar, havet är varmt. Det blåser mindre, vågorna är lägre.
På väg ner till stranden luktar det fantastiskt av nästan överblommade vita blommor i en häck, jag vet inte vad det är, kanske kaprifol? Kaprifol blommar nu tror jag, kaprifolen blommade hemma när jag gifte mej.
Jag har blivit brun, säger Hugo.
Jag har också blivit brun, säger jag, men jämte dej märks det knappt.
Du är brun, säger han, men när du springer jämför du dej ju inte med Usain Bolt heller.

Imorgon åker vi hem.
Hugo längtar till sin fotboll och sina kompisar.
Jag längtar till godnattsagor och barnarmar runt min hals.

På The Beach Bar mortlar Ismail lime och plockar mynta ur köksträdgården till våra (Virgin) Mojitos, han ber mej ta en ny profilbild till hans facebooksida och det är några fler som står nere i strandkanten och kråmar profilbilder. Rätt underhållande ändå, det här instagramposerandet. Dag ut och dag in, från morgon till kväll, alltid i strandkanten.
Vi träffar en enögd hund i sanden. Enögd hund och skelögd katt på samma plats.
Denna plats.
Turistig och avlång, men vacker i sin stilla ödslighet när lugnet lägger sej.
Ismail som håller baren öppen för bara oss, och facetimar med Bertil på svenska (med fraser jag säger åt honom) som en turkisk Eilert Pilarm.
Hotellet, som är rent och tyst och obelagt, med fantastisk mat och snäll personal, "I couldn't find you at dinner yesterday, we made glutenfree pasta!"
Alla blommor, alla apelsin- och körsbärsträd.

Näst sista solnedgången ikväll.
Snart får jag krama resten av mina barn igen.

Medelhavet slår in slår upp slår runt. Parasailing och jetskiförsäljarna passerar, spapromotarna likaså. Vi sitter här med våra drinkar och böcker och tänker att ja, snart kommer (de här tre dagarna av) likadan sommar till Sverige också.

Visste jag inte ens när jag bokade den här resan, att Side har helt sjukt snygga gamla ruiner från det romerska riket. Som att knalla omkring i värsta Forum Romanum, utan avgränsningar! Just den grejen är jag dock lite förbryllad över. Här har man en halv stad full med ruiner från tiden strax efter Jesu födelse, och så får folk klättra på dem lite hur de vill?
Mycket dåligt researchat och påläst av mej det här, jag vet. Men sista minuten är sista minuten, och jag tänkte inte så mycket mer än sol och bad och sova när jag bokade.
Nu dock, ska jag hem och googla allt om detta.

Idag skiner solen. Havet är ljumt. Och roligt-vågigt.
Jag läser ut Jojo Moyes Arvet efter dig.
Börjar på Malin Nords Barmark.
Katten som tigger mat skelar.
Hur kan man låta bli att ge en skelande katt mat?
Turkisk afton, Bamsedisco och en kopp te i baren.
Godnatt.

Inte många knop.
Från sängen till frukosten till havet till lunchen till poolen till middagen till sängen.
Fast några havssköldpaddor såg vi förstås på vägen. De bor uppströms floden precis bredvid vårt hotell, och varje dag klockan tio simmar dom ut i havet. Och varje dag klockan fem simmar dom hem igen. Under en stadig liten bropublik som håller utkik.
Hugo tycker att hans fötter blivit lite för vita. Lösningen: Lägga handduk över hela kroppen och bara sola fötterna. Efter en halvtimme under handduken är han nöjd och hela kroppen är jämnbrun.
Den ungens pigment är utomjordiskt.

Regnmolnen hänger tunga över berg och hav, men ändå; bok, vattengympa och glass vid poolen.
Det är sjukt lite människor här. Uppskattningsvis kanske... 10% beläggning? Och hälften pratar svenska. Lugnt och skönt. Lite barnskratt från the playground blandat med moskémässande i fjärran. Bamse kommer och kramar de typ tio barn som bor här. Dansar dansstopp. Hovmästarna rusar runt och visar mej vad jag kan äta. You want glutenfree pizza? You want glutenfree pancakes? We can make everything for you. Och i poolen kör ny-på-jobbet-Anton vattengympa för Hugo och två killar från Falköping.

Vi åker in till Side och går på hamam.
Lite mysko känsla först, har vi råkat hamna på en bordell? Men det tar sej så att säga. Först bastu, sen ett helt rum fullt med salt att gnugga oss i, sen ångbastu, sen själva hamamet. Stor varm stenplatta under vacker ljuskupol där vi blir först skrubbade, sen inskummade med hundrasjuttio liter skum och masserade i detsamma, och sist avsköljda och torkade. Hur lyxigt/konstigt är det att bli torkad av nån annan, med handduk?
Vi får ligga som inlindade puppor ute bland blommor och friskluft på en veranda ett tag, innan hundra små fiskar äter upp allt hårt på mina fötter och ansiktsterapeuten tar sej an Hugos ansikte i en halvtimme. Allra sist: Helkroppsoljemassage, där en bastant kvinna i sextioårsåldern mörbultar mej så skönt att jag aldrig vill gå på annat än turkiskt hamam, och sen leder mej nerför alla trappor till början igen, så jag säkert inte ramlar omkull.

Det är synd om Turkiets turistnäring att besökarna är så få.
Men oss gör det alls inget.