Vi lämnar poolen, tar lilla Fiat 500-bilen och kör och kollar omgivningarna, den rastlöse, jag, och så den lille som gärna hänger med vid löfte om godisköp på vägen.
I Javea slår vågorna in på kullriga stenar och folk trängs på strandremsorna som inte har knotig lavasten att bada från.
Mot de höga klipporna som omger stan är trängseln mindre, gräset är gulnat och bränt och i horisonten tronar berget vars sluttning vårt hus står på.
Det är söndag idag.
Vi hoppas trängseln är värst då.
För imorgon vill vi bada hav.

Det började i fjol
När äppelträden stod i blom
Sämre tider var det man sa
Men det blir nog mycket bättre snart

Sen försvann Marie
Och med lag, ordning och rätt
Fick hon pojken med sig så vid tjugosju
Har jag sett mer än de flesta har sett

Och fast jag tiggt, bönat och bett
Är det här det enda jag får
En morgon mellan bergen
Jag får en morgon mellan berg

Dimman lättar upp
Härinne och utanför
Det börjar att skymtas en stenig väg
Och man ser hur högt det är

Men jag tar ett litet steg
Glider ändå ner
Jag har gjort det jag kan, det blir inget mer
Jag har sett mer än jag borde ha sett

Och fast jag tiggt, bönat och bett
Är det här det enda jag får
En morgon mellan bergen
Jag får en morgon mellan berg.

/Perssons Pack.

…sjunger jag barnen till sömns med om kvällarna.
Det har jag gjort varenda nattning sen vår tågluff förra sommaren, då vi bodde på ett hotell i Bad Gastein och jag slog upp fönstren på morgonen och såg solen gå upp över bergen.
Idag sjunger jag den igen.

Ett gäng från Stockholm, ett från Malmö och ett från Bua.
Ett hyrt hus på en bergssluttning i Valencialand, med citronträd i trädgården och utsikt över nejderna.
En vecka, noll måsten.
Förutsättningarna är goda.

Denna dagen.
Denna dagen, då jag först (surt) jobbade hela dagen medan Lisa och Fredrik, Sofia och Magnus, Mattias och alla barnen åkte ut till Nordö, där jag sen fick skjuts av Johan ut i trettio knop och vidare både Lollo och Peter samt Pär och Camilla kom ut och la till.
En ö-gathering av allra bästa sort.
Denna dagen, då krabborna metades upp och ungarna satt på kö till att få åka ring, då Johan och grabbarna hittade en flaskpost från Randlevsskolen i Danmark, då cava öppnades, pinnar samlades och lägereld tändes.
Denna dagen, remember in november.

En fästningsterass, fina vänner och (ofotograferad) skrattkväll på premiären av best of Schtunk.

Det blåste en del den här morgonen, det gjorde det.
Vi försökte på Nordö, men kom inte intill.
Vi testade Kläppen, men drev bara bort.
Sönnerös sydsida då, vinden kommer ju ändå från norr?

Vi gick på grund.

Jag satt i fören och höll utkik efter stenar, ropade STEN! då det kom en, Mattias la in backen och så drev vi samtidigt västerut i vinden. Där låg ytterligare en sten. Som propellern slog rakt i.
Tillbaka till hamnen, båten ville bara styra åt vänster vilket var jobbigt i gattet när vi skulle runda fyren men desto bättre inne i hamn när vi skulle runda piren och lägga till på vår plats.

Tio timmar, sjuttioelva svordomar och hundra procent sotsvärta senare hade Mattias lagat båten, där propellern kantstötts och styrstaget knäckts.

Men ungarna var iallafall bekymmerslösa.
Och bättre verkstadsområde går ju knappt att hitta.

Den förmodade ut-på-ö-kvällen blåste bort till en stanna-i-hamnen-kväll med båtgrannarna.
Alls inte det sämsta.
Så glad glad glad i våra båtgrannar.

Fem snurr för den ene idag, och fyrtio granna för den andra i fredags.

Vakna i viken, krabbor, stjöstjärnor och brännmanetshinder för morgondopp.
Hejdå Orreviken och Tony och Kicki och Walle!
Det här var en fin liten plutt till båtsemester.

Ovädret hägrar i horisonten, men vi chansar och tar sjövägen över Onsalafjorden, mot Orreviken.
Sälar solar, barnen halvsover, och regnet kommer till oss ungefär i jämnhöjd med Nidingen.
Vi rundar Malö, passerar Mönsters utkikstorn och ser Onsalaobservatoriets globenbollar föröver.
Där står Tony och Kicki och vinkar i lilla Orrevikens hamn, och vi är framme.
Längsta resan vi gjort hittills!

Strålande morgon på Sönnerstranna.

När Lisa och Pernilla fyller fyrtio ser vi allihop ut som i deras nittiotals glansdagar.
Och snygga är vi.
Call us Mr Vain!

3-2 mot Lilla Träslöv och fotbollslycka på Västkustvallen.
Stormen har lagt sej, fredagskvällen skiner sol och sju sekunder efter att Hugo spurtat in med tröjan på trekvart får han gult kort, han var för snabb.
Sally fyller åtta år.
Hallands Nyheter livesänder matchen från ett ställningstorn.
Slutsignalen ljuder och hemmaspelarna jublar med blandade småhopp.
Svordomarna från bortalagets ilskne tränare däremot, de hörs ända ut till Sönnerö.

Trappräcket är snickrat, hammocken är målad och trädgårdsmöblerna är inoljade.
Den rastlöse gör skäl för sin semester.
Nä, nu ska jag sitta en stund i mitt lilla terapihörn, säger han medan han öppnar en öl och humlorna surrar runt i lavendeln.

Den här grejen “sova i uterummet” som förra natten blev en succé och som jag gav mej på inatt eftersom barnen så hjärtans gärna ville att jag skulle sova där med dem, den blev inte någon vidare succé. För mej.
Det var oppifrån-ljust.
En kort stund var det mörkt, sen var det ljust.
”Nu går solen knappast ner, bländar bara av sitt sken” skrev Harry Martinson.
Återstoden av stormen slet och drog dessutom i hammocken och trädgårdsmöblerna utanför, ett aldrig sinande brakande som närapå kunde mäta sej med åskan jag och Josefine gick rakt in i häromdagen.
Kallt var det dessutom, trots sovsäck och extra filtar.
Inte kunde jag hämta bok (och typ pannlampa för underifrånljus) heller, för Bertil sov så gott på min axel.

Snudd på dygna alltså.
Kan tänkas att det blir en eftermiddagslur idag.
Och det var ändå mysigt, trots brist på såväl sömn som succé.

Nu var ju själva punkten på sommarlovslistan egentligen “sova på studsmattan” men eftersom det blev haj och godbaj till den för ett par dagar sen när alltför många fjädrar släppt, så fick “sova i uterummet” komma in och rädda upp det hela.

Två dagars fönsterbyte, med Peter och Gustaf i huset och en liten unge som så gärna vill vara med att han, medan dom och vi har frukostrast i uterummet, står och gastar i trappan: “JOBBARNA! JOBBARNA, VAR ÄR NI? VI SKA JOBBA NU, JOBBARNA!”
Sen sitter han på sängen och säger: “Ni säger vad ni vill ha för grejer, så GER jag er det”, en kompromiss som alla kan godta (och komma runt), för annars hade han nog helst varit med och lyft rutorna också.

Stättared till Äskhult, en etapp på Hallandsleden jag trodde skulle vara vacker, men som… nja.
Det var mest mossar och högt gräs.
Visa i minnet av fästingbonanzan som drabbade oss mellan Grimmared och Kvarnadalen (där det i långgräset måste lurat miljontals eftersom fyrtio av dem hoppade över på Josefine och femton satte sej att kalasa på mej) var det varken huggorm (min skräck) eller vildsvin, varg och björn (Josefines skräck) som innehade våra tankar längs den halvt igenvuxna leden idag. Det var fästingarna.
Eller nåja. Mina ormögon var påslagna som alltid. Men Josefine klappade inte händerna en enda gång, inte heller gjorde hon ett enda litet HOJ!-varningsutrop, inte längs hela vägen faktiskt.
Vi gick och gick, och satte oss att fika högst uppe på höjden efter Rampegärde.
Det märks lite vilken nivå vi har, på vandringsfreak-och-frisklivs-barometern.
Josefine plockade upp rödbetsjuice, ägg och avokado.
Jag drog fram en halv kebabrulle.
Sen brakade det till så hela skogen skakade.
Snabb googling på “vad gör man ute i skogen vid åska”.
Svar: Man undviker träd, skogsbryn, kullar och berg.
Ytterligare ett mullrande dånande brak och vi (eller ja, kloka Josefine, dumdristiga Malin hade gått vidare) insåg att ett telefonsamtal till räddningspatrullen mamma och pappa Arnesson var det enda rätta.
Det är så bra med pappa på det sättet. Man är mitt ute i skogen, och så kan man ringa hem och säga: “Minns du det där stället du visade mej på kartan där det fanns en ny väg istället för stigen, med en vändplats uppe på berget, DÄR är vi, kommer du och hämtar oss?”
Det blev reträtt efter sju kilometer idag, vi kom aldrig till Äskhult.
Men ändå, noll fästingar!