Lille Bertil, som med sin såriga tå så oförtrutet sitter och metar medan alla andra badar, fick till slut en mört.
Och vi fick alla en stilla efter-ösregns-disig kväll vid bryggan.

Våra torpungar blir bara större och större och större.

Ett dundrande störtregn över östra Småland och över ystra barn som sprang ut och dansade i öset.
De andra lämnade Ishavet så fort de första dropparna började falla och som tur var så var vi kvar och kunde plocka in tvätt, böcker och pingisbord.
VM:s tredjeprismatch på teven, matlagning och inomhuslek medan den torra torra marken fick sitt efterlängtade regn.
Men det var ändå långt från tillräckligt.
Maskletning efter skyfall brukar funka, men idag var det fortfarade torrt som fnöske en centimeter ner i jorden.
En stor och en liten daggmask fick vi fram.
Hoppas på abborre ikväll. Eller åtminstone en liten mört, för glädjen.

När Ishavets svalka hägrade idag för alla övriga, stannade de badförbjudna och pappan kvar på torpet och metade i sjön istället.
Tills det första mullret dånade över trädtopparna på den mörka himlen.
Då rodde vi hem.

Frukostar under äppelträdet och fjärilsfångeri.

Med blåbärshungriga barn tar femminuterspromenaden ner till Prästsjön en smula längre tid än vanligt. Och där: Flytvästar på bryggan, rodd ut på sjön, svalka i tjugofyragradigt vatten.

(För dom som får bada då. Jag får välja mellan tusen myggbett inne i trädskuggorna eller febrigt solsting ute i ljuset. Mvh Inte Bitter. Det är ändå jätteläskigt att bada i sötvattensjö där man knappt ser sin egen hand. Såatte.)

Jag älskar varenda en av de här människorna.

På väg hem från Ishavet låg en grävling påkörd på vägen.
Stilla död, med tungan ut mellan de spetsiga små tänderna.
Varenda gång jag ser ett påkört djur vid vägkanten tänker jag på Emil.
Och se, nu var Emil med!
Skyffel ut, vit kartong, saker som Emil alltid har liggande i bilen. Omutifallatt.
Det fräste om grävlingen när Andreas satte skyffeln under den för att flytta den till det vita pappret. Hundra flugor surrade ett samtidigt surr och Andreas flög en halvmeter bakåt innan han fick börja om.
Ett nytt bidrag för Emil till projektet Roadkills, och för oss andra:
En övning i att andas med näsan stängd.

Det är trettio grader varmt i Smålandsskogarna.
I Ishult ligger Issjön (ligger Ishavet som det hetat i Emelies värld sedan hon var liten) som ger svalka.
Åt de som inte har badförbud vill säga.
Det där lilla skeppsbrottet vi råkade ut för i tisdags gav Bertil sårig tå och mej urinvägsinfektion, samt penicillin och dubbelt badförbud från vårdcentralsläkaren.
Trettio grader på badplats utan chans till svalka är närapå tortyr faktiskt.
Åtminstone för ett litet barn.

Men lyllos er andra!
Den här sommaren är den sanslösaste i historien.

Att gå upp näst först av alla, smyga ut på daggvått gräs (inte lika knastertorrt som hemma hos oss) och slå sej ner bredvid Emma, som redan smugit ut med sin bok.
Fågelkvitter och morgonluft.
Drömplats.

Tre år sen sist.
Det här torpet, de här människorna.

Det skulle bli en liten kortis ner och bada med flakan bara, vi stängde inte ens garageporten.
Sen ba: Vi tar gummibåten ut istället, och badar ute i fjorden!
Och vidare: Men vi får ju inte plats allihop i gummibåten, vi får ta supen på släp!
Så vi gav oss ut, Mattias och ungarna i gummibåten och jag på supen efter, med ett rep emellan.
Halvvägs ut ville Ruben byta, han klev över till mej och vi fortsatte ut till fyrenbryggan för första strandhugget.
Kolla därborta på andra sidan, det ser ut som en grotta!
Vi puttrade över till Videbergssidan.
Och så vidare till Wide Mala, den vita stenstranden som lyser som ett riktmärke för alla båtar på väg in i Båtfjorden.
AH! kände Ruben med armen i vattnet. Det är JÄTTEJÄTTEVARMT!
Och varmare blev det. Ju närmre vi kom utsläppet, desto varmare.
Till slut: LÖJLIGT varmt. Badkarsvarmt. Varmare än i Thailand, betydligt varmare. Sisådär 33 grader.
Vi plumsade i. Flabbade. Flöt. Ålade oss upp på supen igen. Styrde hemåt.
Nu: motvind.
Ruben frös.
Badkarsvärmen kontra motvindsluften gjorde att vi fick hala oss in till gummibåten och att han fick kravla över till den istället. Något vindmotstånd ändå i de låga väggarna.
Och sen, mitt i gattet: Bensinstopp.
Bensinstopp alltså.
Mattias fick dra upp årorna, och jag fick åla längst bak på supen och doppa rumpan och benen för att kunna sparka vatten i motvinden.
Vi kom till slut iland vid några stenar ute vid fyren.
Mattias gick iväg hemåt för att hämta en dunk bensin, barfotavandring på stickigt land och het asfalt.
Bertil sparkade upp stortån på en sten.
Det blödde inte lite.
Jenny och Anders låg och solade en bit därifrån och kom till undsättning.
Jenny gick ner i vattnet och blötte en handduk för att torka blod, och Anders ba: Jag har kirurgtejp i bilen! och gav sej iväg efter den.
Efter omplåstring och gråt (jodå, ungen som inte ens gråter när han ramlar nerför hela trappan hemma grät, visserligen inte när olyckan skedde men när det började värka efter en stund och alla hjälpande händer skulle tvätta rent och plåstra om) kom Mattias till slut tillbaka med en full bensindunk, vi kunde balansera tillbaka ner över stenarna och puttra över viken hem till hamnen igen.

Rätt skoj liten utflykt ändå. Minus blodet.