Var det inte tråkigt att du bara fick EN födelsedagspresent? undrade en vän till mitt barn.
Jag stannade upp.
Nehej! utbrast Ruben. Jag hade önskat mej den mest av allt!

Femtonde december, elva år sen natten då det årets första snö kom och vårat lilla frö till unge äntligen kom till världen.
En snabb stor radiostyrd bil stod överst på önskelistan, en likadan som Liams.
Och en snabb stor radiostyrd bil fick han, likadan som Liams.

Kolla snyggingen som frontar Taigas nya hemsida!
Och alla andra fina bilder vi tagit under hösten.
Såväl kläder som jobbande personal och så Basel och Alexandra modellande nere vid fyren.
Här finns dom.

Brettes hästluciatåg, byn runt.
Vi kunde ju valt en gatlyktsrikare plats.
Men då hade vi blivit utan Maria och Johans glögg och pepparkakor.
Och nu fick jag kräma upp kameran till 20000 ISO, luta mej mot en stadig ladugårdsvägg och med hjälp av allt det sedan kunna urskilja personerna som stod där och väntade på luciatåget i svartet.
Fräckt ändå, att något i verkligheten kolsvart kan se ut som mysig skymning på bild.

Det finns katter i närapå vartenda ett av grannhusen våra, och dom slåss allihop om reviret i vår opaxade trädgård.
Det här måste jag ändå säga var en av de gulligare.

Fyra små mistelfrön från Kims kompis trädgård kommer kanske kanske kanske slå rot i vårt äppelträd och ge oss egna små mistelslingor om några år.
Hoppas lille odlaren fortfarande är en liten odlare då.

Kasta macka i närapå spegelblankt hav.
Ingen sol på två veckor, men så länge det inte regnar och stormar är jag nöjd.

Luciamorgon från Jukkasjärvi föll bara mamman i smaken.
Två och en halv minut senare fick vi sätta på Julkalendern istället.

Förfödelsedagspresent ett: Ett ledlampsinrett tevespelsrum som skiftar i regnbågens alla färger.

Tur att Mattias kan stänga av det till sina morgonmöten över Skype.

Du vet, sa Kim till Bertil när hon kom med mistelpresent, att om man hänger upp den här, så måste man pussas när man står under den.

Länge, länge stod vi sen stilla under misteln.
Väntade.
Det funkar ju inte! ropade Bertil. Det händer ingenting!

Regndropp och gråväder, men vill man fira kommande elvaårsdag med sina närmaste så gäller bra kläder och ett träget humör.
Vi tände en brasa nere vid fyren.

Plötsligt kom en två tre fyra fem sex sju åtta nio tio elva tolv tretton bilar insladdande, ett pärlband mot naturen i fulvädret.
Ut hoppade fågelskådare med långa kikare, en efter en efter en.
Hade larmet gått?
Var det en sms-anhopning av jagande efter sällsynt skådad pippi?
Skärpiplärka och skärsnäppa, svarade en av långkikarna.

En för-födelsedag så god som någon.

Rubens rum är hemmakontor för Mattias.
En trappa ner sitter jag.
Hur det går?
Ja, det jag mest hör är en sammanbiten frustration över att inte kunna gå ut och fixa problem när problem uppkommer. Att arbetsleda hemifrån, tre kilometer från problemen.
Jag däremot, jag jublar.
En jobbarkompis!
Frukostrast!
Lunchrast!
Lunchpromenad!
Eftermiddagsfika!

Inte alla pandemiaffekter är av ondo.
Iallafall inte för mej.

Så längesen världen var normal.
Så längesen vi kunde åka till mamma och pappa och bara vara där, utan en tanke på att det någon gång i framtiden kunde komma ett virus som gjorde att vi inte kunde göra det.
Åka dit.
Ens när mamma fyller år och julen står för dörren.

Nu gjorde vi det, nu visade almanackan nionde december, mamma fyller sjuttiosju och vi åkte till henne.
Vi är friska igen och lovade antikroppar ett halvår, vi kan.
Om vi är försiktiga.
Nu gör vi såhär, förmanade Mattias i bilen när vi parkerat på mammas och pappas garageuppfart, att direkt när vi kommer in tvättar vi händerna med tvål länge, och sen, inga kramar. Inte ens såna där hållaandan-kramar ni har kramats innan, inte ens om mormor och morfar vill kramas. Okej?

Och mormor öppnade tvättstugedörren och fick paket och sa: Nä nu måste jag nog kramas.

Åh, vad det är svårt att inte.
Att inte bara släppa allt och strunta i världen och kramas, varmt och mjukt och gott.
Att tänka på avstånd, att vilja lägga en hand på en arm, att stryka över kinden.
Att “ni sitter i soffan, så tar vi denna sidan bordet”.

Inga lekar med barnen.
Inga ligga-tillsammans-på-sängkanten-och-meta-fisk-från-golvet.
Inga sagoböcker i mysiga hopkurade högar.

Mamma fyller år och vi tittar på Liverpool-Midtjylland.
Mamma sitter i soffan och tittar på Liverpool-Midtjylland.
Den där holländaren, säger pappa, han saknas.
Van Dyke? frågar jag.
Va? säger mamma. Vet ni vad dom heter?

Födelsekvälls-nionde-december.
Ute faller regn och inne ser det ut som vanligt.
Ändå.
Ingenting är som vanligt.

Helenas egentecknade julkort, en fröjd varenda år och i år mer än nånsin.

Att ha varit instängd hemma i två och en halv vecka utan annat sällskap än familj, dammtussar, skolschema och Disney plus, ja det kan göra att man blir så taggad över att få gå till ICA och handla att man tar på sej finaste gåbortskappan och allt.

En lagom till farmor, en lagom till oss, och en liten tall till trappen.

Vi leker att vi har strömavbrott!
Och sover framför brasan!
Fast vi låtsas att mobiltelefoner inte behöver ström.
Och jag vill förresten se på film.
Och jag vill inte att vi släcker stjärnan för när brasan slocknar blir det för MÖRKT.

Inte för att jag inte är väldigt förtjust i mina barn, och dessutom väljer jag att se dessa båda hemmaveckor som en once-in-a-lifetime-möjlighet att gotta ihop oss med allt fokus på ungarna hela tiden, men det är ju ändå inte utan att jag snart DÖR på att inte få träffa andra vuxna.

Långkalsongklädda skymningspromenader, denna hemmaveckas syssla i skydd av mörkret.
Nollgradigt. “Känns som -4°.”

Mina symtom har försvunnit, jag känner mej frisk igen.
Den här coviden var:
1: en smula halsont
2: tjugo smulor nästäppa
och 3: en lätt svullen ögoninflammation.
Men främst var det tungt att andas, det kändes som att någon satt på min bröstkorg så fort jag la mej ner.
När jag var gravid upplevde jag samma känsla, magen tyngde ner lungorna när jag låg på rygg så att jag låg och kippade efter luft. Då var det bara att vända sej på sidan. Den manövern hjälpte inte särskilt mycket nu.

Det blev dock aldrig någon andnöd på riktigt, mest ett konstaterande att det här var en obehaglig känsla, och en stigande skräck att detta bara var början.
Att dag sju, som det sagts, blir en vändpunkt utför.
Hjärtat hamrade av rädsla att jag skulle ligga här och faktiskt inte kunna få luft, på riktigt, andas rakblad som Markus Larsson beskrev, “jag som bara är 44 år och i övrigt frisk”.
Hjärnan är bra på att jaga upp vid läggdags.

Nu är det över och förbi, och om några dagar ska livet rulla på som vanligt igen.
Vad som nu är vanligt i en halvstukad värld.

…och två ursängenavsejsjälvskuttande små knattar trots ledig studiedag och noll scheman från mammafröken.

Igår kom Hans-Erik och ställde en kasse med en massa små inslagna paket på trappen.
Bertil har nämligen lite julpyntargener att brås på, Hans-Eriks årliga tomtelandskap som varje december dukas upp te Hasslet kan vara det finaste i Halland, detta säger jag utan någon som helst faktakoll, men jag har då aldrig någonsin sett dess make. Någonstans.
Nu hade Hans-Erik “lite över nere i källaren” och pang: Lyckligaste grabben på Lotsvägen kickar loss i kalsonger.

Chokladkalender, Kompisklubbskalender, Pixikalender, Hans-Erik-kalender.
Teve-kalender. Lovande sådan!
Lite bada badkar, lite Frost 2, lite popcorn, lite Mandalorian.
Tisdag i soffan.
Och smittspåraren på Pandemimottagningen ringde och gav mej ett datum.
På torsdag är jag fri.