Mammas födelsedag

Så längesen världen var normal.
Så längesen vi kunde åka till mamma och pappa och bara vara där, utan en tanke på att det någon gång i framtiden kunde komma ett virus som gjorde att vi inte kunde göra det.
Åka dit.
Ens när mamma fyller år och julen står för dörren.

Nu gjorde vi det, nu visade almanackan nionde december, mamma fyller sjuttiosju och vi åkte till henne.
Vi är friska igen och lovade antikroppar ett halvår, vi kan.
Om vi är försiktiga.
Nu gör vi såhär, förmanade Mattias i bilen när vi parkerat på mammas och pappas garageuppfart, att direkt när vi kommer in tvättar vi händerna med tvål länge, och sen, inga kramar. Inte ens såna där hållaandan-kramar ni har kramats innan, inte ens om mormor och morfar vill kramas. Okej?

Och mormor öppnade tvättstugedörren och fick paket och sa: Nä nu måste jag nog kramas.

Åh, vad det är svårt att inte.
Att inte bara släppa allt och strunta i världen och kramas, varmt och mjukt och gott.
Att tänka på avstånd, att vilja lägga en hand på en arm, att stryka över kinden.
Att “ni sitter i soffan, så tar vi denna sidan bordet”.

Inga lekar med barnen.
Inga ligga-tillsammans-på-sängkanten-och-meta-fisk-från-golvet.
Inga sagoböcker i mysiga hopkurade högar.

Mamma fyller år och vi tittar på Liverpool-Midtjylland.
Mamma sitter i soffan och tittar på Liverpool-Midtjylland.
Den där holländaren, säger pappa, han saknas.
Van Dyke? frågar jag.
Va? säger mamma. Vet ni vad dom heter?

Födelsekvälls-nionde-december.
Ute faller regn och inne ser det ut som vanligt.
Ändå.
Ingenting är som vanligt.