Söndagkväll

När jag och Bertil gick hem från A-lagsfesten igårkväll var himlen mörkblå och byn upplyst.
Hand i hand gick vi, mellan nya förskolan och lägenheterna, och plötsligt slog det mej.
Mina barn kommer antagligen få göra lumpen.
Om galna män får fortsätta styra världen, finns det en sannolikhet att mina barn kommer behöva ge sej ut i krig.
Mina barn kan dö på grund av galna mäns beslut, utan att det hos dem passeras med mer än en axelryckning.
Collateral damage.

Jag trycker mitt barns hand hårt under gatlyktorna längs gångvägen, den mjuka, lena lilla handen som fortfarande vill hålla i min.
Jag har honom hos mej nu.
Vi pratar om innebandy och kärlek och skogen.
Himlen är så djupt blå och lyktorna lyser så perspektivfint längs vägen och jag vill egentligen stanna och ta en bild, kameran hänger på axeln.
Men jag vill inte släppa handen.
Jag vill inte ta bort stunden, om än det innebär att jag inte kan spara den heller.

Ikväll var det minst lika fint, nere vid fyren.
Livet vi har nu är det bästa jag vet.
Om framtiden vet vi inget.