Ruiner och kaniner

Solen kämpar bakom randen av ett tjockt molntäcke.
Nordö ligger stilla och mörk i motljuset, det är längesedan klipporna var sommarvarma och vi klev iland för kvällsmat, solnedgång, natt i båten.
En ensam supare kommer paddlande från fyren, in mot Bua strand.
Långt därborta ligger Varberg, fast “är det SÅ nära?” undrar Ruben.
Det är det, fågelvägen.
Ändå har vi ännu inte tagit båten dit.

Här ser ni ett rasat hus, säger Bertil när vi går längs lite stenkross uppe på klippan. Det rasade för hundra år sen, och här ser ni deras kök, här där det lilla vattnet rinner.
Ojdå, svarar Lasse intresserat. Bodde det folk här då?
Ja, säger Bertil. OCH ALLA DOG. När huset rasade.
Det var tråkigt, säger Lasse. Dog verkligen alla?
Ja, fortsätter Bertil. Och härborta, här låg det en bro. Under den fanns det köttätande krokodiler.
Men vad säger du? säger Lasse skrämt. Köttätande alltså?
Ja, säger Bertil bestämt. Och vet du vad det fanns mer under bron? Kaniner. BLODIGA kaniner.

Där ser man.
Om coronapandemin fortsätter kan Bertil knäcka extra som historieguide extra allt, på stadsvandringar längs Getaryggen.