Nöff, sa granen.

Torparlyckan var alldeles gropig av nybökade vildsvinshål när vi passerade, med sågen i handen i jakt på gran.
Den nyfallna snön låg jordig runt om, hålen var djupa och om jag inte varit realist hade jag kunnat lägga till rykande dessutom.
Sen kom vi upp i tätskogen.
Skulle ha granögonen på var det meningen, men svinöronen trängde istället ut alla andra intryck.
Det gick inte att se granar.
Det gick bara att höra grenknäck och grymtningar.
Stilla! sa Mattias och stannade. Hör du nåt?
Vet inte… sa jag dröjande, för i en potentiell vildsvinsskog är alla ljud potentiella vildsvinsljud.
NÖFF, sa granen närmast.
OCH DÅ BLEV DET FART PÅ ARTROSSJUKA HÖFTKULOR MINSANN.
Tillbaka nere i Torparlyckan på tio sekunder blankt.

Vad tar du på hundra meter tätskog, Usain Bolt?