Nästan i kanten av den blåa Atlanten

Hux flux sistaminutenfyndade vi, och tog flyget till Funchal.
Förbi oljeriggarna i Nordsjön, över ett smogigt London, ut över Biscayabukten innan vi passerade Santiago de Compostela under tjocka moln. Och sen, mitt i den blåa Atlanten, Madeira.
Det är inte jättevarmt här.
Men det är semester, och hotellet har tjugofemgradig utomhuspool.
Ungarna är happy-happy, jag älskar Madeira från första sekund, och Mattias mumlar att jo, den här semestern har börjat riktigt bra.
Och mer då?
Jo, på Estrada Monumental kommer Bertil och Marguerite knallande i kvällningen.
Bra fint att få en gammel fiskargubbe från Bua att visa en vilken restaurang en ska äta kvällsmat på, samt tala om vilket som är kummel och vilket som är bläckfisk.
Det visar sej att vi nästan har lika långt mellan våra hotell här, som vi har mellan våra hus därhemma.
Världen är inte så stor ändå.
Iallafall inte på Madeira.