Papricaloppet och Klirrevarvet

Den lille papricalopparn hade inte brått direkt.
Han stirrade motvilligt på sina antagonister och stannade efter fem meter.
BÄR MEJ, domderade han.
330 av loppets 350 meter promenerade han ilsket fram i snigelfart, strax framför de båda neonklädda insamlarna. Sen kom upploppet där Nina och Astrid stod och klappråderade och hejade, och då blev det fart på bena.
JAG SPRANG LOPP! sa han lyckligt efteråt.
Joråsåatte. Du sprang lopp.

Den store klirrevarvarn var det annorlunda med.
Jag känner mej NERVÖS, sa han, log och följde efter loppvana Astrid in i startfållan.
Skott av, och iväg.
1,3 kilometer. Ett varv runt Varbergs fästning.
Och himmel och pannkaka vad snabbt han kutade runt den där borgen!
6:59, bara 40 sekunder efter Astrid.
Igår sprang han orientering uppe i ösregniga Källsjöskogar, livets första inskolningsbana efter en handfull Knatteknat genom åren.
Han klev genom de sjöblöta höfthöga grästuvorna (där min papperskopierade skuggningskarta dog blötdöden redan efter första kontroll) och gapade så det ekade i skogen: JAG HAAATAR ORIENTERING!
Men en lopplöpare kanske han är ändå.
På raka soliga vägar.