Marjanberget

Så äntligen drog regnet bort över bergen åt söder, mörkmolnen skingrades, solen sprack igenom och vi kunde fortsätta klättra upp på Marjanberget. Ett högt berg för små pinnaben. Men med alldeles lägligt utplacerade små lekplatser och klätterskulpturer, nån med barn hade varit med förr. Det tog ett bra tag att klättra upp, men upp kom vi. Upp till korset och flaggan vi sett varje dag nerifrån hotellet, upp till utsikt över hav och land och ända bort till Klis fästning, slavarnas pyramidbacke upp till Mereen för den som kan sin Game of Thrones.
Fast ner är ju tråkigt att gå samma väg. Eller?
Det är ju roligare att gå ner på andra sidan berget. Eller?
Man kan ju se på gps:en på telefonen att det går små stigar ner mot havet och vårt hotell på själva sydsluttningen av berget. Eller?
Vi kan väl säga såhär: Alla stigar som syns på en gps finns inte i verkligheten. Eller finns gör dom, men det står skyltar med "private" bredvid. Och stängda grindar på det, för säkerhets skull.
Vi hittade en som det till slut gick att ta sej ner för. Men på sina håll var den totalt igenvuxen och jag hörde bara Rubens flabb när han passerade framför mej, jag såg inte ungen för allt gräs.
Bara först på slutet kom jag på att jag hade hört att det finns två giftiga ormar i Kroatien, one viper och one that is like a cobra. Och att det inte är nån fara att träffa på dem för de lever bara på berg där det inte bor några människor.
Såatte. Hej havet, hej liv!