Den varmaste dagen

En varm dag. En stillastående dag. Det är jättehett. Blåser ingenting. Jag vill ju gärna inte svära i kyrkan här, men jag hade gärna hittat på nånting. Snorklat i havet kanske. Men barnen vill inte det, de vill bara ligga och bada i poolen. Dom är lite små för snorkling. Än. Och det här är ju semester. När barnen är nöjda. Kom inte och smäll i mej nånting annat. En hel vecka utan att behöva bestämma vad vi ska ha för mat till middag, eller gå och handla. Inte frysa hemma i minusgraderna, jobba med vantar på kontoret eller skrapa bilrutor på morgonen. Det enda som är bättre hemma är vattnet. Dricka vatten ur kranen. Duscha utan att lukta klor efter duschen. Borsta tänderna.

Vad jag vill ta hem:
Pooltemperaturen.
Vattenlandet och rutschkanorna, inklusive folkfattigheten.
En kille som står och steker perfekt omelett till frukost.
Pina Colada-drinkarna från baren, och barterassen i solsken.
Morgonsolen när vi drar undan gardinerna.

En hel dag kvar.
Jag vill inte åka hem än.

PS: Varning för att ställa upp i ”Miss Hotel Contest”.
Sexy walk on catwalk och five photo model positions samt den fruktansvärda hoppa-framåt-med-ett-ägg-mellan-benen-samtidigt-som-du-ser-ut-och-låter-som-en-SEXY CHICKEN var ren och skär ångest.
Jag var så ytterst nära att bara resa mej och gå, men så hade jag hört ryktas att förstapriset skulle vara en gratis vecka med familjen på hotellet (som ju ändå är helt underbelagt) så jag bet i världens alla sura äpplen och stannade kvar.
Övriga moment passade min lilla spring-tävlingshjärna och var roliga (samlarjakt på diverse skärp och klockor och brallor, samt sjunga You can call me Al i mikrofonen med munnen full av isbitar) och jag hade allt publikens stöd, ett helt fång av egyptiska små ungar ställde sej i min kö när publikens val skulle göras. Men ryktet om gratisveckan var såklart bara ett rykte. Sexy catwalk för inget, liksom. Note to self.