Oktober 2015

31 oktober
Happy Halloween önskar en massa små monster på Majas!
(Och ett litet bi. Världens gulligaste.)

30 oktober
Lov och löv och love
Höstlovets sista dag, och vi tar ledigt igen. Inte för sovmorgonen (mohahahaha) men för långfrukosten och hänget. Och så lämnar vi smågrabbarna hos farmor i Ambjörntorp och far på bio i Göteborg med bara den store. Agent 007. Premiärdag och allt. Farmor får bygga lego och allt är frid och fröjd. Hojtar Dumdum.

29 oktober
Bertils spjälsäng har åkt ut.
Plötsligt blev han en liten kille och ingen bebis alls.

28 oktober
Jag hittade ingen Ruben på fritids idag.
Men det är ju tur att lillebror inte är lika rädd som storebror var i sin ungdom, för allt som var utklätt eller hade målat ansikte till oigenkännlighet.

28 oktober
Jordärtskockssoppa
Hade jag inte trott, att den lilla lunchen som jag lagade ihop på en kvart av det som fanns hemma efter lite googling av ingredienser, skulle bli värsta supergoda. Potatis hade jag, och en påse jordärtskockor. Grädde. Buljong. Och några vitlöksklyftor. Ärligt! Det var svingott. Here goes:

En påse, typ sex små jordärtskockor.
Tre potatisar
En vitlöksklyfta
Två buljongtärningar
Lite matlagningsvin
En halvliter vatten
En tvåochenhalva vispgrädde
Smör
Salt
Peppar
Några skivor parmaskinka

Skala jordärtskockorna och potatisen och skär den i mindre bitar. Hacka vitlöksklyftan. Fräs detta i lite smör en stund i en kastrull. Häll på vinet, vattnet och smula ner buljongtärningarna. Koka i ca en kvart, tills det blivit mjukt. Kör i en stavmixer tills det blir slätt. Häll i grädden, salta och peppra och låt allt bli varmt på plattan igen.
(Medan det kokar i den där kvarten, lägg några skivor parmaskinka på ett bakplåtspapper på en plåt, ställ in dem i 150 graders ugn i fem minuter, ta ut och riv isär dem. Strössla de här parmachipsen över soppan.)

Voilá!
Det här kommer jag göra typ en gång i veckan.

27 oktober
Höstlovdag
Vi tog en lovdag. Fritids stängde, och pappan tog plötsligtledigt han med. Nog för att minimannen vaknade klockan fem, det här med vintertid är inte hans starka sida, och nog för att pappans jobbtelefon ringde och väckte mittemellanmannen klockan 6:45, men det är bra fint att få skrota kvar hemma ändå och inte behöva hasta iväg i morgonfrosten.
Vi bakade banankaka, jag och mittemellan. Han ville göra cupcakes men det hade vi inte grejer (eller kunskap?) till, så han fick nöja sej med banankaka. Och så lämnade vi minimannen hos mormor och morfar en stund och gick på bio i en nästintill tom eftermiddagssalong, höstlov och allt. Insidan ut såg vi. En helt fantastisk liten pärla till film. Bästa animerade jag sett faktiskt.
En braskväll på det, med varma mackor och te, och jo.
Såna här dar hade en nog kunnat tänka sej lite oftare.

26 oktober
Stickkväll hos Karin
…med två små extradeltagare som påtade och vävde mer frenetiskt än oss stora, som mest har det här stickandet som en ursäkt för att snacka skit.

26 oktober
En måste ju blåsa på maten har jag sett.

25 oktober
Höst över Guttaredsdammens lekplats

24 oktober
Bua Seagulls mot Varla
Inte för att jag kan sitta med teleobjektivet framför näsan som i gamla dar, nuförtiden på en match.

Nä, här jagar jag bebis, bär bebis, tröstar bebis, leker med bebis, jagar återigen bebis, dumpar bebis på annan vuxen eller trettonåring medan jag hoppar ut på plan och hämtar boll som bebis just kastat ut under pågående period, dumpar bebis på annan vuxen eller trettonåring medan jag hoppar ut på plan och hämtar boll som femåring just kastat ut under pågående period, tröstar femåring, stoppar femårings näsblod, går med femåring och kissar, går med femåring och bajsar, rotar fram pengar med vilka femåring kan köpa godis i kiosken, rotar fram banan för att få bebis att sluta gråta, rotar fram napp för att få bebis att sluta gråta, dumpar bebis på annan vuxen eller trettonåring medan jag hoppar ut på plan och hämtar napp som bebis just kastat ut under pågående period.

Matchen? Blev tydligen 12-6 till Varla.
Min man gjorde tydligen två mål.

Men jag fick iallafall jättemånga bilder på ”bebis fastnar i nät”.

24 oktober
Gunnel och Henrik
…och Veddigepensionärerna som blivit ena fullfjädrade proffsassistenter på gamla dar, kolla, jag behöver inte ens vifta med gosedjuren själv!

23 oktober
Hos Nina och Mike
Bortamiddag en fredagkväll, gu så gött.

23 oktober
Hemmaläxa
-Mamma, snälla, kan du göra en läxa till mej? En med matte? Och en med bokstäver?

22 oktober
Terrorism
Trollhättan. En lunatic med tveksamma åsikter tar ett svärd och en mask och beger sej till en skola där han hugger ner folk. Bara sådär. Folk som åt frukost hemma hos nån imorse, mamma? och som inte kommer hem ikväll. Aldrig mer.

Och runt Sverige brinner byggnader som gjorts iordning för att rymma flyktingar, människor som flytt krig och förtryck och som äntligen kommit hit till lugnet och freden och välkomnande människor. Eller? Kanske har de kommit till människor som tycker det är bäst och bekvämast att bara omge sej med folk som ser ut och beter sej som de själva. Det kan ju bli så krångligt annars. Bäst att bränna ner deras bostäder. Då kanske de åker hem igen. Eller hem har de ju kanske inget, men då kanske de iallafall åker tillbaka till sitt närområde. Där kan vi hjälpa dem. Ja.

Terrorism (från latin terror ‘rädsla, fruktan’) avser det systematiska användandet avvåld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar.

Det var ju inte från det hållet vi trodde terrorismen skulle komma, när Sverigedemokraterna varnade för ökad terrorism i och med den ökade invandringen.

Ikväll spelar mina killar innefotboll och kramas i soffan.
Jag kramas med dem.

22 oktober
Iallafall en fin igelkott
Ännu fler asylboendebränder, och sen Trollhättan.
Bertil har såväl gjort sitt livs första teckning och sitt livs första grej idag, en igelkott på förskolan.
Det är den här världen vi ger dej, grabben.

22 oktober
Gamla skolkatalogerna
Det kom en skolkatalog på posten. En för Buaskolan f-6, med en liten förskolekluddare såväl i sin egen klass som i elevrådet. (Oh the joy!) Pappan rotade genast fram sina egna gamla.
Här ser man, berättade han, hur jag gick från en normalrund liten sjua till en åtta med klara attitydproblem.
Och HÅR! skrattade ungarna.

21 oktober
Vem kommer nu?
Samma bok sjuttioelva gånger.
-Den, den.
-Ska vi ta en annan bok nu kanske? Där, från hyllan?
-Den, den.

20 oktober
Jobbelijobba

19 oktober
Utrustningstest. Imorgon smäller vi av första förskolefotardan av tre. Phu i förväg!

18 oktober
Hem. Och därnere ligger Umeå.

17 oktober
Hanna Kanto
Sol över Haparanda och häng hos konstnärinnan Hanna Kanto.
Kaffe, te och hembakt, fyr i den vedeldade bastun, ångande het äktasauna så man varken knappt kan se eller andas, och så dopp i den egenbyggda poolen i trädgården.
Det gör Hanna varje morgon, doppar sej i poolen.
-Så du tänder bastun varje dag då?
-Nä. Jag brukar bara hoppa i. Det är skönt.
Hårdhudade finnar. Fina grejer.
Vi tar bilen över gränsen till Hannas ateljé i Tornio. Den numera bevakade gränsen. Schengen till trots går Finland på Ungerns linje och stryper öppna gränser. Vi har passerat gränsen typ femton gånger de senaste dagarna. Idag stannar dom oss.
-Goddag, vart kommer ni ifrån?
-Eh… Haparanda? (Menar hon Sverige? Det fattar hon väl? Eller var vi är födda? Ska vi säga Stockholm, varifrån vi flög? Varför känner jag mej nervös?)
-Och vart ska ni?
-Tornio.
-Vad ska ni göra där?
-Eh… Hälsa på en kompis?
-Okej.
Hanna skapar magiskt fina målningar.
Hon ska ställa ut i New York om ett par veckor, en separatutställning, så vansinnigt coolt.
Vi fick bada i hennes bastu idag, så vansinnigt coolt.

16 oktober
Tornedalen söderut mot Haparanda
Tidig morgon i Pajalaland styrde vi kosan söderut mot Haparanda.
Lite älv, lite ren, lite pinnved, lite Finland.
Framme jobbade vi och jobbade och jobbade och hann inte ens äta lunch, precis som i gamla Aftonbladsdagar jobbade vi, jobbade och frös. Inte för att ni får se det vi jobbade med då. Tyvärr. Det blir förbehållet Svenska Dagbladet.
När vi jobbat klart satte vi oss, även det precis som i gamla Aftonbladsdagar, ensamma på stadshotellets restaurang och åt dödyr middag. Röding, kantareller och palsternackspuré. Sen bastade vi i Stadshotellets bastu, för det gör man om man frusit hela dan och dessutom rövat runt kors och tvärs i Finland. Och nu sitter vi mittemot varann med varsin dator i varsin fåtölj i Stadshotellets lounge. Jag har skypat med fredagsmysarna därhemma. Alla utom Bertil, Bertil hade somnat.
Haparanda Stadshotell. Öde och tyst. Malins knapprande. En monoton fläkt. Kandelabrar och kristallkronor.
Jag tror jag säger godnatt.

15 oktober
Jobbe på myr

15 oktober
Mikael Niemi
Listan har reviderats en hel massa gånger förr, men rakt ur den norrländska myllan klev idag denne femtiosexårige man in och petade ner alla sina antagonister från tronen på listan över trevligaste folk jag mött i mitt jobb.
Han gav oss en hel dag.
Från kanten av Torne älv och ekorrarna kring Laestadiuspörtet, till sitt gröna gamla barndomshus i den del av Pajala som i folkmun kallas Vittula. (Alldeles nedanför lekplatsen där Matti och Niila möttes första gången, om ni kan er populärmusikaliska historia.)
Från sitt jaktlags styckning av nyskjuten älgko i Erkheikki, till vandringslederna över stormyren Vasikkajoki, där han imiterade lätet från en brunstig älgko, testade bärigheten hos myren som just frusit och alldeles precis svajande höll för tyngden, samt hittade bajs från okänt djur som åtminstone inte lyckats smälta lingon.
Sen for vi och tände brasan i hans stuga alldeles vid älvkanten i Autio, där han bjöd på varmt kaffe och fyra sorters kakor och vi satt kvar och pratade och pratade ända tills solen gick ner och färgade älven kallt gröngul.
Och jag tänker att såhär vill jag vara.
Snäll, inbjudande, vänlig, intresserad.
Klok.
Vika undan från invanda fördomar och ta folk för vad folk är, var och en individ, utan ihopklumpning.
Flytta hem.
Leva i lugn och ro.
Göra det som känns bäst, sluta upp med oro.
Ja. Kanske ändå lite som jag redan gör. Typ.

De bästa porträtten får ni inte se, tyvärr, de är tingade åt tidningen som ska publicera dem i februari.
Så ingen höst på bilderna alltså! sa redaktören.
Att ingen höst får synas på utomhusbilder är en lite knivig nöt att knäcka i oktober i Pajala.
Men.
Det betyder iallafall att jag kan rata de allra första älvkantsbilderna och ge dem till er.

15 oktober
Flyktingarna
I barackerna på andra sidan Kirunavägen bor flyktingarna. Dom är många. En efter en kommer dom gående till frukost i Folkets hus, många ensamma män, en hel del kvinnor, några barn. Alla har de överlevt Medelhavet, tänker jag. Hur många har förlorat sin hustru, sin man, sitt barn? Alla har de gått genom öppna och stängda, fientliga och vänliga gränser i Europa. Och så hamnade dom i Pajala. I gruvarbetarbaracker på ett industriområde mitt i en skogsomgärdad frusen by i Lappland. Det är inte krig här. Det är lugnt och tryggt och frost på nätterna. Men herregud vad dom måste längta hem.

Jag sitter vid frukostbordet och tar bara upp mina vattenmelonbitar när inga flyktingar passerar. Jag skäms för att jag får hotellbuffé och inte dom. Jag bor i norrskensrummet. Malin bor i hjortronrummet. Vi råkade födas i rätt land.

15 oktober
Pajalamorgon
Liten tur runt byn innan författarintervju.

14 oktober
Framme i Pajala
Det här Folkets Hus-hotellet Smedjan i Pajala var helt klart bättre på insidan än utsidan.
Pulled pork till mej och pizza till Malin, grusplansparkering till utsikt och wifi som ett välkommet inslag i den här radioskuggan som bara hittat finskt nät hela dagen.
Nu: Dusch, Bonde söker fru och sängen.

14 oktober
Tornedalen
Alltså. TORNEDALEN.

14 oktober
Luleflyget ovan morgondimma

13 oktober
Hos Malin och Karin och Sam i Gröndal
Hej Stockholm. Det var ett tag sen. Jag är inte kompis med dej längre. Jag har blivit den lite osäkra kusinen från skogen. Det är så mycket FOLK överallt. Särskilt i din tunnelbana. Och dom går så fort, folket. Springer till tåget fast nästa går om sex minuter och sånt. Jag håller hårt i mina väskor för annars kanske nån TAR dom och sen tar jag tunnelbana och tvärbana det fortaste jag kan till Gröndal. För där är det lugnt. Lite som hemma faktiskt.
I Liljeholmen där jag ska byta träffar jag en tant. Jag frågar tanten om hon vet vart tvärbanan finns. Det vet tanten. Jag ska visa dej, säger tanten. Du kan följa med mej. Ett misstag, förstår jag snart. Tanten börjar hasa med sin rullator mot hissen. Hoppas du inte har bråttom, säger tanten. NÄ. Det har jag ju faktiskt inte. Det är ju just bråttom jag inte har, skogskusin och allt. Vi går där och småpratar, jag och tanten, genom galleria, upp i hiss, genom våning två på galleria. Tanten heter Eva. Hon kommer från Hälsingland och har alldeles isblå ögon. I trettio år har hon bott i Liljeholmen. Man åker hissbana upp till mej, säger hon. Hissbana upp längs berget.
Eva visar mej tvärbanan, och jag åker en station till Trekanten, följer Lövholmsvägen uppför backen och knackar på hos Malin och Karin och Sam. Dom har vidunderlig utsikt och flyttkartonger överallt och tvillingar i magen. Flyttkartongerna och tvillingarna hör ihop. Utsikten kommer få stryka på foten.
Malin och Karin och Sam och Gröndal räddade upp Stockholmsstressen som drabbade mej idag.
Och imorgon?
Då åker vi till Pajala.

12 oktober
Toughest – Kvällsmat på Lotsvägen 1-1

11 oktober
Sol, fotboll och rödbetsskörd.

11 oktober
Hämta barn och hitta kantareller

10 oktober
Pinchos
Det var ett krumt hjältegäng som stapplade uppför Avenyn ikväll.
Fem små rätter på Pinchos och öl i hotellbaren, men inga skador värre än blåmärken och ömmande axlar.
Det kom fram att en av oss varit videostjärna på nittiotalet, i Orups Unga Hjärtan. (Vid treminutersstrecket öppnas hissdörrarna för en ung man med bowlingkäglor. Jag säger inte vem det är. Men det är en lång yngling med glasögon och platt popfrilla. Dagens absolut roligaste, tätt följd av glädjen hos Camilla när hon klarade ringarna.)

10 oktober
Toughest
Alltså de här hjältarna.
Åtta kilometer löpning.
MED FYRTIO HINDER.
Och nu snackar vi inte några små sketna bommar att hoppa över.
Nä, jag bugar mej.
Alldeles särskilt bugar jag mej åt Nina, som kopplade på vinnarskallen Allan och inte såg röken av sina lagmedlemmar innan hon tog sej uppför väggen och i mål först av allihop.
Plats 934 låter ju inte jättebra, sa Mattias, men jag tänker säga att jag hade över 2000 personer efter mej istället!
För det hade han.
Och jag är så imponerad och tänker att en kanske skulle börja träna utav bara hejsan och sen ställa upp nästa år? Jag är ju ändå orienterare i grund och botten och jag tror sega seniga orienterare är better off här än biffiga muskelmän.
Jag ställde ju faktiskt upp på triathlon häromåret, att jag inte kom i mål var ju bara en tillfällighet.
Joråsåatte.

9 oktober
Fotografisk Tidskrift #3/2015
Det har gått på duracellspeed här sen slutet av augusti.
Sen slutet av augusti har jag haft att göra hela tiden, till och med på helgerna och då menar jag varenda helg, jobb jobb jobb.
Och det är ju självklart jättebra, men den här ketchupeffekten som tenderar att uppstå som vågor över året, den kunde ju gärna fått vara… lite mindre dammexploderande.
Och lite mer strilande.

Nu är jag iallafall ikapp med allt som har en deadline (hoppas jag!) och hinner sätta mej ner för lite ny inspiration också.
För det händer nåt i mej varje gång jag läser Fotografisk Tidskrift.
Det är som att den är skriven, präntad och tryckt rakt för mej, med alla mina intresseområden i en salig och himmelsk röra, den är så snygg och fin och smart och klok och ja, inspirerande, att jag inte behöver nån annan input (nästan).

Idag: Fotoböcker. Och jag får idéer på en gång (jag älskar när jag får idéer!) och läser inte ens färdigt själva artikeln innan jag kutat iväg för att kolla en grej och skriva upp.

Tips för fotografers hemsidor. Åh, BRA tips. Jag MÅSTE ta tag i det här med hemsidan nu. Min är gammal, tråkig och lämnad. Jag har pillat på en ny sen i våras med WordPress som alla säger är så lätt, men det är bara en massa widgetar och gadgetar och jag blir tokig, jag kan inte, fattar inte.

Workshop i gummitryck, står det. Gummitryck? Hm. Det här måste jag googla vidare på. Verkar ju skitroligt. Och jag saknar det där gamla mörkrumshänget, det verkliga, hantverket. Känns som att det är på fusk att photoshoppa fram allt i datorn. En kanske skulle åka iväg på workshop i gummitryck i Skåne?

Tekniksidorna hoppar jag över, det gör jag jämt. Jag är sjukt ointresserad av teknik. Fast jag skulle ändå vilja ha Sigmas nya 85-optik med bländare ettkommafyra. När det står nåt om den kanske jag kommer läsa. Kanske.

Och så det roligaste: Sofia Runarsdotter berättar om när allt gick åt helvete. Världens bästa serie, där de ber fotografer berätta om sina misslyckanden. Så galet opretentiöst och befriande.

Jag fick ett inställt jobb i eftermiddag. Det gör ingenting. Nu hinner jag läsa hela.

9 oktober
Ankisockar
Det kom två brev på posten. Två!
Fin-Anki, du fattar grejen med vad som är viktigt i femåringars värld.
Ruben slet ivrigt upp sitt (Bertil gjorde det inte, men han lekte glatt med tomkuvertet efteråt) och sa: Dom gamla ÄR inte för små, men nu har jag TVÅ!
Sen ville han behålla dem på, och knödde till och med ner dem i skorna imorse för att ha dem i skolan.

Kom bare, kallvinter. Vi står stadigt.

8 oktober
Lunchdate på Gästis

7 oktober
Helt vanlig vardagsonsdag

6 oktober
Helt vanlig vardagstisdag

5 oktober
Om två månader får jag berätta vad jag gjorde idag.
‘Til then – ingen bild, ingenting.

Men det var roligt.
Och det blir roligt.
Om två månader.

4 oktober
Bryta ihop och gå vidare
Teaterjobb i Halmstad idag.
Musik- och dansteater för youngsters.
Och vill ni gå gratis och kolla med en hel klass?
Det kan man, kolla här!

3 oktober
Grillpicknick vid Byasjön

2 oktober
Öresundståg hemåtåt

1 oktober
Rikud
Rikud betyder dans på hebreiska och skapades för tjugo år sen av israelerna Liat Dror och Nir Ben Gal.
Sju klänningskickers ger allt och lite till, hade det varit jag hade jag fallit död ner.
Tänk 21 varv på slingan. Ditt snabbaste.

Det borde vara cellisten som masserar dansarnas nackar och inte tvärtom.

1 oktober
This Moment Is Your Life
Ben Wrights bidrag till Skånes Dansteaters tjugoårskalas. Helt fantastisk liten discopärla!