Nationellt isdygn och mossen är fryst!

Luftpromenad för dom som är friska nog att orka.
Två feberungar därhemma, dassig start på vinterväders sportlov.

Flingor stora som knytnävar faller och Elof ringer mej och frågar om Bertil vill åka pulka.
“Har du SETT hur mycket det snöar? Såhär mycket har det inte snöat på ett helt ÅR!”
Och jag har sett, och barn väcks, och feber tas.
38,0.
De här knytnävsflingorna får snöa utan Bertil i pulkabacken idag.

Tar väl jag och litet feberlejon en stillsam promenad i solskenet då, ner till vattnet och tillbaka hem.

Det tar sej.
Kom an, våren.

Lycka är att ha en storebror på länk när provpluggning kräver algebrabokstäver som inte ens heter x eller y, och alla föräldrar i det här hushållet får fullständig panik av problem de förväntas kunna lösa.

Där satt den.
Fem minuter innan solen gick ner bakom vattentornet.
Fem minuters sol-på-näsan-pusta-ut i uterummet fick jag, med klar-känslan bubblande i hela kroppen.
Gött jobbat, jag!

Genom ispölars skog och över till Bua strand, för att hälsa på våra nyaste vänner Irene och Lars Bertil.
När dom kom hem från Madeira samtidigt som oss i söndags fick dom ett surt välkomnande, då en slang i kylen gått sönder och flera hundra liter vatten runnit ut i hela huset.
Nu springer Bertil omkring på parkettens nybildade små kullar och ropar var bergen är högst.

Borta bra men hemma bäst kanske inte riktigt gick ända fram i det här fallet.

Ja, Viten och Svarten äter frukost, efter en natt på madrass framför brasan.
Dagen kommer fortlöpa i småvägsskjutsning av Ruben till Ellie i Rolfstorp (så han ska kunna minnas vägen och ta moppen dit i vår), pizza hos Nord Svahns samt tidernas sista båtmässa i Göteborg.
Jag önskar mej nu en Marex 330, tack.
Nej, det gör jag inte, för vi får kanske femton exemplar av vår nuvarande båt för samma pris.
Men jag önskar eventuellt att vi hoppar över nån månad eller två, skippar influensasäsong och ovälkomna vintervädersmorgnar, och går på båtsommaren direkt.

Tacofredag, soffredag.

Om man kliver med höga knän och kryssar mellan diverse julpyntslådor, sportbagar och skridskoutrustningshögar, så går det att komma fram till ett soffhörn i uterummet där det känns som vår.

Idag kom den, mammas gravsten.
Att hon faktiskt inte finns mer är fortfarande obegripligt.

Bertil kommer hem från skolan, plockar ner 2024-boken från hyllan och lägger sej under yllefilten i soffan.
Bläddrar genom orienteringsträningar, Spanienresa, barnkalas, båtliv och mormors sista sommar.
Sen ligger vi där skavfötters, och när han är klar läser jag högt ur Spionerna från Oreborg för honom.

Vad vi inte vet än är att i Örebro har en man gått in på en skola och skjutit ihjäl tio personer.
Eller, jag har sett nyhetsflashar om pågående skolskjutning, men inget om omfattningen.
Att tio personer inte får komma hem idag till sina egna varma famnar och yllefiltar, på grund av att en ensam man bestämde att deras liv inte skulle få levas mer, är inget vi ännu vet.

Kommendanten ger kodade lappar till magister Nillebu och skickar honom till Oreborg.
Bertil frågar dröjande om det stämmer som Ruben säger, att hans sista barnkalas var när han fyllde tio år, och att kanske inte Bertil då ska få något elvaårskalas i år?
Filten är varm, och jag hittar bullar i frysen.

Vi fick komma hem idag.