Det må vara grått och blött och fryskallt, men där står dom ändå, snödropparna, och påminner.

Tio minuter hemma och bolldribblandet är igång.
Borta bra, men hos dom vi älskar bäst.

Tacksamheten i att få sätta sej i flygstolen och åka hem, när andra får läggas in på sjukhus och missa planet.
Jag kramar min unge lite extra mycket idag där han sitter snällt bredvid mej i fem timmar med sin bok.
Det är ju tråkigt att han inte längre har en mobil och det är ju såklart en säkerhet att alltid kunna ringa, men ÅH vad mycket lästid och prattid och skrattid och överhuvudtaget skärmfri tid vi haft den här veckan.
Och han har inte ens frågat efter den?

Om vi åker på semester någon mer gång kanske jag stilla ska föreslå en mobilfri.

Så kom sista kvällen på den här alldeles ljuvliga lilla semestern.
Vi gick till slut bort till papegojrestaurangen, där en av de båda fåglarna som satt där sist fortfarande levde och fanns.
Starkduktiga små ben fick sen gå sina sista kilometrar från Lido ner till centrum, och se solens sista strålar från Santa Catarinaparkens utegym.
Imorgon bitti åker vi hem.

Tack, Madeira, för den här gången.

I brist på sandstränder har Madeira klippbad med naturliga havsvattenpooler, där de allra bästa och häftigaste finns i Porto Moniz.
Och i brist på Porto Moniz (dit det tar 3,5 timme med buss och vi efter åksjuka i Pico do Arieiro-bergen inte är mer sugna på lokalbuss på slingriga bergsvägar) så finns Doca do Cavacas en och en halv timmes promenad från hotellet.
Och idag, idag är Doca do Cavacas öppet.

Stora vågor slår stundtals över kanterna och fyller på nytt i ett aldrig sinande system.
Jag älskar att bada här.
Klart och fint och fiskstim och hopphöjder och djupgravar.
Och läsro med varsin bok på knocken i mitten i flera timmar.

Det här med att tappa bort en telefon är inte enbart av ondo.

Ikväll:
Middag under katedralen med Teater Halland-Thea och hennes crew, som har semester precis samtidigt som oss.
Mitt livs andra hot stone-middag.
Gott!
Och fantastiskt fin kväll med den här goa lilla familjen.

Äntligen levadavandring.
Och dagens skörd för pinnaben:
Elva kilometer.

Men det fanns stunder då jag inte trodde vi skulle komma fram.

Jo, när små pinnaben gått i två och en halv timme (varav en timme gick till att hjälpa tant som ramlade bredvid oss) mot Doca do Cavacas-poolerna, så sjönk dom besviket ner på en bänk då Doca do Cavacas var stängt idag.
”But tomorrow is open!”
Hjälper ju föga när pinnabenen gått sex kilometer i glad förväntan idag.

Vi gick genom tunneln till Praia Formosa istället.
Byggde stentorn.
Badade i vilda vågor.
Slog upp blodiga ben och tår bägge två.

Blev ju en fin dag.
Men det blev inte Doca do Cavacas.

Uppe i bergen är luften kall och vinden stenhård.
Små pinnaben orkar gå långt längre än vi båda tror, ända till den uppspända porten i klippan går dom, där leden mellan Pico do Aireiro och Pico Ruivo är stängd av risk för ras.
1810 meter över havet är högt, särskilt som vi ser havet strax där nedanför.

Hur man byggt dom här lederna övergår dock mitt förstånd.
Upp och ner balanserar dom längs bergskammarna.
Dom måste ha burit dit stenen.
Det finns inga fordon som klarar dom smala vindlande stigtrapporna det stundom är.

På ett ställe stupar det hundrametrigt rakt ner på båda sidor av stigen.
Jag visste inte att jag var höjdrädd, men just där kittlar det så mycket bakom låren att jag tror att det är just så höjdrädsla känns.

Vad är egentligen oddsen på att stöta ihop med ett par på gatan, glatt börja prata svenska och strax inse att vi:
- heter Bertil och Bertil,
- bor på samma hotell,
- har tre pojkar som har sju år emellan de första och fem år emellan de sista,
- BOR I BUA.

Nu är Irene och Lars Bertil (fast Bertil säger inte Lars Bertil, “jag kallar honom Bertil bara”) våra frukostkompisar, historieberättare och myntfrälsare.

Världen är bra liten ändå.
Och rolig.

Resten av dagen:
Fortbesök och poolhäng.

Äntligen fick min lille trädgårdsmästare tillika Japanälskare ta telefericon upp till den tropiska trädgården i Monte.

Nähä, nån botanisk trädgård uppe i bergen blev det då inte idag, för när vi kom till linbanan i förmiddags var kön kilometerlång.
Kilometerlång? Kilometerlång.
Förklaringen låg i hamnen och var två exemplar av de största kryssningsfartyg du kan tänka dej.
Det var alla passagerare på dessa som skulle åka linbana och strosa i bergsträdgård.
Så vi lät bli.

Det finns andra sätt att slå ihjäl en sommardag.

Oh well, vi hann ju inte mer än ta ett dopp i hotellets takpool samt gå en sväng på stan innan Bertil med skräck i blicken meddelade att hans ficka saknade sin telefon.
Hitta min iphone visade bara en oerhört stor cirkel som täckte hela stan och “din vän finns någonstans i cirkeln” och resten av dagen gick åt att gå i samma spår, sitta på samma bänkar, leta längs samma gator.
Vi gav upp till slut.

Och det är bättre att tappa Bertils telefon än att tappa Bertil.

Kall otta med det halaste väglaget på den här sidan istiden.
Men vad gör det när man strax därpå flyger in över Porto Santo för en veckas sol?

Regnpromenad till lördagsgodisaffär.
Isregn i januari kan ju kvitta.
Vi drar.

I år ska Halland fyllas av utställningar med vattentema, och ikväll var det invigning på Hallands Konstmuseum i Halmstad.
Bäst av allt: Att träffa Janna, som jag inte sett sen vi gick på Umeå Konsthögskola för tjugo år sen, och ändå bara fortsätta som att det var i måndags.
Och på vägen hem i bilen hade P3 specialprogram med låtlista från 00-talet.
The Strokes, Franz Ferdinand, Lily Allen, Pete Doherty, Amy Winehouse, Röyksopp.
Som ett soundtrack av mina år i Umeå, högsjungning längs regnig E6 norrut.

Utflykt med Tammy i januariväder.
Det ena bra mycket bättre än det andra.

Fullt frukostbord imorse, för idag tog Mattias 8:35-bussen mot Stockholm med sitt herrmiddagsgäng, istället för 06:15-bilen till Ringhals.
Fullt frukostbord kan vara det mysigaste jag vet.

Det regnar.
Häromdagen strålade solen in genom fönstret och gav mej snyggljus till självporträtt, men inte nu längre.
Jag röjer iCloud och lär mej Gopro, gör en optikbeställning hos Cyberphoto och skickar iväg en ansökan till grafikutställning i Rydal.
Och så skriver jag en lista över utflyktsförslag på Madeira.
Det låg nämligen en liten sistaminuten och tickade häromdagen, till halva priset av vad den kostade veckan före.
Så, eftersom jag åkt med bara Hugo på semester en gång (allinclusive i Side), och med bara Ruben på semester en gång (långweekend i Split) så tar jag på söndag med mej bara Bertil och åker till Funchal.
Vi får väl se om jag lyckas få med mej datorn i min lilla max-femkilospackning, annars blir det bildbonanza när vi kommer tillbaka igen nästa söndag.
Minsta kameran och minsta objektivet.
ETT enda objektiv.
Phu.
Bertil har tittat på utflyktslistan och satt sin etta-prio redan nu.
Botaniska trädgården i Monte.

Så fint det ska bli.