Dagens vabb ger: skogsutflykt.
Löven gulnar och pojken och hans nya barnkalasfådda fantastiskt fina blombok (från vem? Pojken vet inte. Även mamman hade dålig koll i presentöppningens kaos) går ut i skogen.
Jakten: Ätbara blommor och växter till potentiell middag, en het önskan är att vi ska laga middag på enbart det vi hittar i skogen, han vill inte riktigt ta in omöjligheten i det, (“Vi vet ju inte ens vad vi hittar mamma!)”) så hoppet lever så att säga.

Ovädersmolnen hänger hotande över trädkronorna och middagsfyndet blir skralt.
En efterrätts-vildäppelkaka med klöver- och harsyrepynt går han med på.
Samt nybryggt ljung-te och stensöterötter till tilltugg.

Borta under mörkmolnen tronar Ringhals där pappan jobbar, där han och övrigt svenskt folk idag fått reda på att reaktorstoppet på fyran förlängts till januari.
Trasig tryckhållare, dystra utsikter.
Rörligt elavtal.

På med ylle och in med ved.
Stensöterötter kanske är grejen ändå?
Pojken hoppas.

Starinvasion under Buahimmel.
Ödesmättat.

Känslan idag överlag.

Septemberdopp i salthav.

Från uterummet ljuder leken: Monster och gejsrar.
Otippat ändå.

Helklass i idrottshall.
Alvas dröm och Bertil hängde på.
Vi har haft live-nedräkning i flera veckor, varje morgon är det vad som fått upp honom ur sängen:
Att gå in i vardagsrummet och måla över ytterligare en dags streck på spiselkransen.
Och så idag.
Äntligen.

Toi toi till alla dom här som ska ha premiär ikväll på Göteborgs Stadsteater!

Det här är alltså vad de ser, koflocken vid fågeltornet vid Äva.

Skojig chock att passera Varbergs stationsbyggnad idag.

Snor på en, snor på två, och hemmaskolan är åter.
En naturdokumentär på Kunskapskanalen om Madagaskar, läsläxa och matteläxa för den lille och franskaglosor för den store, samt “snälla mamma kan vi ha såntdär att du säger att vi ska bygga nåt med lego?”
Så; en bro, minst en arm lång och stabil nog att hålla ett lite större gosedjur.
NO, svenska, matte, franska och teknik, well done hemmaskolan.

En ankringstur ut i viken, med lajbans för di små och eftermiddagskaffe för di store.

Ruuuuben! Man KAN skörda potatis även om den inte blommat!!
Bertil börjar spritta med benen där vi sitter i soffan, efter att en Husdrömmar-tjej på teve just avslöjat att det är en myt att potatisen måste ha blommat för att bära frukt.
Ut vill han, ut går dom.
Och jomenvisst, under våra oblommade potatisplantor växer det små knölar.
Dom är inte stora, dom är inte många, men dom är våra.

Morgonbrottning och svalkalas.
Nu går vi hemåt igen efter båtledes jungfrutur till Varberg.

Varbergs hamn angjord.
Fästningsbad, Busterbesök, och medan resten av familjen bunkrade upp med kexchoklad och salta pinnar för Liverpoolderby i förpiken, traskade jag och Bertil upp till Kulturskolans öppna hus på Rosenfredsskolan och spelade xylofon, stack in huvet på konst, samt nöjde oss med att titta på nycirkustestarna ute i Pilhagen.
Vi gjorde torget också.
Fastnade längelänge vid ståndet med kristaller och gnistrande stenar.
Nån ville ha ALLT.

Sen blev det kväll och Thunbergs tuffade in, solen sjönk under Kallbadhusets pålar och mina barn fick sitt livs första sushimiddag.
Eller ja, dumplings och yakiniku rolls, åtminstone livets första sushimiddag light.
Pappan vågade inte, han knallade upp till Campino och köpte pizza.

Änna gött med takeaway på båtsemester.

Septemberhelg söderut.

En gång i halvtimmen kommer dom, bussarna och tågen.
En gång i halvtimmen kan jag under några sekunder göra något, alltså endast ett i taget, av följande:
* Filma med drönaren.
*Ta stillbilder med drönaren.
*Ta stillbilder med vanliga kameran.
*Filma med vanliga kameran.
Däremellan: te, bok och lusläsning av tidtabell pga vill INTE missa sekunderna jag får.

Fast innanför Ringhals safety zone får jag inte flyga drönare.
Hur gärna jag än vill bli sjutton äpplen högre än jag är får jag inte, och tar därför sikte på den högsta punkten jag ser, fågeltornet ute i våtmarkerna vid Äva.
Patrull.
Det står femtio kor på stigen ut.
Vågar man gå rakt igenom femtio kor?
Pappa har alltid sagt att man vågar, dom bara står där och gör inget säger pappa, uppväxt på bondgård och så säker på sin sak att tvivlaren i mej som tänker att nån gång ska nån bli den första att trampas ihjäl av lur-lugn ko börjar tvivla.
Pappa har nästan alltid rätt.
Jag går.
Dom står där och glor på mej.
En kalv hoppar till och kutar ut i leran.
Kalvens förmodade mamma tar sats hon med och mitt bröst fylls av dödsfjärilar men mamman hoppar efter kalven och inte mej.
Jag går vidare.
Alive and kicking når jag tornet.
Inväntar tre bussar.
Sen ska jag ju hem också, och eftersom Ringhals flygförbudszon hindrar en potentiell räddningshelikopter till nervös fotograf pga koflock, får jag ju bita i det sura äpplet och ta samma väg tillbaka.
Dör inte nu heller.
Jag kan nästan allt nu faktiskt.
Lite som pappa.