Reflexväst på ikväll, den har hängt stilla på sin krok sen i våras.
Winter is coming.

Fotbollsmatch mellan Leeds och Liverpool eller det stora bråket om vem som ska rå om pilatesbollen?
Ingen vet.

Havet må se blankt ut, men inatt föll regnet och med det kom vind.
Rakt norrifrån kom vinden, sämsta tänkbara för vår skyddade lilla vik på Sunnerö.
Camilla, som gått ut ensam med tre barn, vaknade av ett dunk och hoppades innerligt att det bara var stegen som slog i.
Men icke.
Fören slog mot land, draggen hade släppt och i ett tilltagande regn sprang hon fram och tillbaka på båt och klippor och försökte styra upp.
Vi vaknade när hon klev på vår båt för att försöka knyta fast ett rep från sin i vår akter, och under smattrande kapelltak stod jag och såg hur Mattias, i kalsonger, halkade på glashala klippor och försökte hålla fast hennes båt, medan Camilla själv i piskande regn fick ro ut med gummibåten för att kasta i ett nytt ankare.
Ser du henne? gormade han till mej genom regnet. Ha koll så hon inte ramlar i!
Men jag såg henne inte ens.
Det täta höstmörkret kändes evighetslångt från ljusa sommarnätter, och regnet spädde på.
Att gå ut ensam med tre barn kändes plötsligt som något jag aldrig i världen kommer göra, trots att coolhetsbetygelserna (blandat med en smula jävlar-anamma-avund) över Camillas mod tidigare öst ur min mun.

Men hon fixade det.

Och när regnet på nytt började falla efter frukost, styrde vi skutorna hemåt igen.

Lugn, vänner och lägereldsberättelser om Skelöga och Kapten Rödskägg.
September.

Vissa vabbdagar är helt klart bättre än andra.

Så kom då äntligen kvällen då havet gav napp.

Lycklig pojke.
En fjärsing, en torsk och tjugonio makrillar.

Nog med sovmorgon.
Idag är det åter morsans stenhårda urjobbiga hemmaskola som gäller.

Ingen covid på dom här.
Bara en herrans massa snor.

Vi fortsätter bada, jag och den lille.

Trots snor och covidtest, efter tisdagsgodis (det var dom så värda, dom där små tappra) och eftermiddagslångt Harry Potter-maraton i soffan, går vi ner till bryggan han och jag och dyker rakt ut i Almys svall.
Jag har fortfarande ingen termometer, men kan det ha varit sjutton?
Fem meter ut, fem meter tillbaka.
Han simmar så fint.

Den store snorige, som även han duktigt tog det där tårfyllda testet, hoppar badet, varm i pannan.
Han vill ha te med honung och helst en Harry Potter till.
Vi har bara kvar den allra sista filmen nu.

Gärna bara en eller kanske två sjukdagar till, lagom för andra Dödsrelikerna och lite naturprogram på Kunskapskanalen.
Ett par veckors ytterligare karantän hade suttit sämre.
Börja-skolan-snor, försvinn.
Jag tar en echinagardbomb till kvällstet ikväll.

-Idag fick jag höneskinn direkt när jag doppade tån, mamma.
Innan har jag bara fått höneskinn när vattnet kommit till magen.

Kläppentur till söndagsutflykt.
Det var vi, en vilseflugen sillgrissleunge (som enligt Fredrik Nord Svahns ornitologkontakt bara häckar på Hallands Väderö och kanhända just därför satt helt stilla trots att vi fiskade krabbor så väldigt nära, totalt utsjasad måste den ha varit) och så kom Tony och Alexandra och gjorde en redan bra kväll ännu bättre.

Men att behöva åka hem i solnedgången, det är ändå nåt som är fel i det.

Värö mot Bois en tidig söndagsförmiddag.
Vissa spelar fotboll.
Vissa ligger vid sidan av planen och håvar gummikulor från konstgräsunderlaget.

Kaptenen är fortfarande på vift och jag och ungarna håller tillgodo med ytterligare en bryggseglarnatt.

Bestiga Texelberget och bada i Helsjön.
Bra dag.

Bara jag och Bertil gav kilometrar av plats i båtbädden.
Och ändå, samma känsla att vakna och kliva rakt ut till morgondoppet.

Nu gillar jag ju årstider och så, men det här kommer jag sakna när höststormarna drar in.

Än hänger vi i, sommaren!
Även om solnedgång klockan åtta är lite förvirrande för båtövernattningsinställd kropp.

Vi andas väl in ytterligare lite superidyll innan vi kliver in i bildredigeringsgrottan för natten, tänker jag.

Ett kvällsdopp efter bilfärd Malmö tur och retur (med tillhörande föreställningsfotografering och bombavspärrningsbilköer) och före bildutgörning som ska lämnas in före morgonen gryr.

Carl Jonas Love Almqvist skrev en liten bok i början av 1800-talet, om Sara och Albert som träffades på ångbåten Yngve Frej på Mälaren och blev kära. Sara var glasmästardotter och skulle ta över sin fars företag, ville alltså alls inte gifta sej och bli omyndig hemmafru utan föreslog istället att hon och Albert skulle slå sina påsar ihop och bilda familj utan giftermål.
Går det an? Det går an.
Men an gick det inte för omvärlden runt Almqvist, dom fullkomligt rasade och han blev av med sitt rektorsjobb och läraruppdrag och ja, det mesta faktiskt. Ingen ville ha mer med honom att göra och han blev, om inte utblottad, så iallafall nästintill.

Idag går det an.
Idag går det knappt att att ana att det inte gått an.
Hur som helst, så går det an på Malmö opera.

Havet som en spegel på väg hem från skollämning.
Blir sup-tur istället för springtur idag!