Mamma vill komma hem.
Då får mamma komma hem.

Och ser man på, där står universitetets nya snygga bygge Natrium och glänser, uppe på Medicinareberget i Göteborg.
Det pågår ett liv därute, hela tiden, och även om jag mest killar arm och masserar fötter och klappar kind och kammar hår och pussar på mammas panna, så gör jag små nedslag i därute i arbetsverkligheten också.

Dom här fina.
För alltid världens bästa mamma och pappa.

Mellan skejtparken och Kungsbackaån, inte längre än ett par rejäla varpakast från palliativas balkong, springs andra etappen av höstens sprintcup.
Lillspringarn är med och kryssar bland husen.
Och idag är stora delar av familjen med och hejar på.

Jag har aldrig tidigare varit med om en så fantastisk plats inom vården, som palliativa är.
Sen hon kom hit har mamma blivit helt lugn.
Inte ett illamående, inte ett ont.
Alla är snälla, ostressade, varma, har tid.
Dom rullade in en extra säng till pappa redan första dagen, han har fått sova här varenda natt.
Det är så skönt på morgonen när jag vaknar och ser Ingemars fötter, säger mamma. Då vet jag att jag fortfarande är kvar.
Att hon får ha dej sovande här kan vara bättre än alla mediciner i världen, säger sköterskan.

På balkongen prunkar blommor och där kan vi sitta och se ut över nejden och solen som bryter igenom molnen.
Och äta piggelin.
Det här var hundan så gott, säger mamma. Fast jag drömde att jag fick äta en persika. Det hade varit hundan så gott med en persika.

Och solen går upp och ner och upp igen.
Zombiegrabbar äter zombiefrukost.
Jag jobbar.
Och sitter vid sjuksäng och killar på arm.