Det finns ett nyväckt intresse för handboll hemma hos oss, för fröken Daniel har hamnat i handbollens elitserie/allsvenska/superliga och har lärt Ruben och hans kompisar att knökas och bökas och kasta snyggt på gympan.
Dom kan dessutom behöva några extra klappande händer (efter sju raka förluster) så jag och Ruben och Astrid satte oss i bilen, åkte in till stan, köpte halsdukar i kiosken, gick in i hallen och placerade oss på sektion C, rad 5, plats 157, 158 och 159.
Och.
Jag begriper inte handboll.

Grej ett jag inte begriper:
Att målvakter ens finns. -Okej, vad vill du vara här i handbollslaget? -Nä, jag vill vara målvakt. Jag vill få projektiler i trehundra kilometer i timmen farande rakt mot mej, och istället för att krypa ihop till en liten boll för att skydda mej ska jag sträcka ut mej allt jag kan, gärna så att tårna nuddar fingrarna och träffytan maxas, så projektilen HELT SÄKERT tar på mej och inte skjuts rakt förbi. Jo, men det var en bra idé, målvakt kan jag vara.

Grej två jag inte begriper:
Knöket och böket. Dom puttas ju hejvilt därnere, håller fast och drar, det får man tydligen? Fast inte ibland, då får man inte. Då blåser domaren och säger att sådär får man inte göra. Jag kan inte för mitt liv begripa vad dom får och inte får. Fast dom ser JÄTTESTARKA ut. Där är en som väger hundratretton kilo, honom flyttar man inte på så lätt.

Grej tre jag inte begriper:
Hur Daniel gör mål. För han står allra längst ut på kanten av planen, får välriktade passningar, hoppar upp i luften och (här börjar obegripligheten) UNDER TIDEN HAN ÄR I LUFTEN hinner han 1: sväva, 2: ta emot bollen, 3: vrida på kroppen, 4: kolla in målvakten och vart han kan tänkas ta vägen med sina projektil-orädda armar och ben, 5: sikta, 6: kasta, och 7: landa på marken. Allt det hinner han. Jag provade att hoppa mitt högsta nu men allt jag hann var att blinka två skitsnabba blinkar. DESSUTOM HAR HAN VÄL CIRKA TVÅ OCH EN HALV CENTIMETER MÅL ATT GÖRA MÅL PÅ SÅ SNETT SOM HANS UTGÅNGSLÄGE ÄR.

Det blev ju dessutom nästan onödigt spännande det där med hur matchen skulle sluta.
29-28 in i sista sekunden, med frikast och mur framför hemmalagets mål.
Glatt och skojigt, förutom för dom stackars Eskilstunaborna då, som fick åka hem med svansen mellan bena.

Hem till detta.
Lite lugn i en jobbhektisk period.

(Missförstå mej rätt, jag är jätteglad över alla de här jobben som rasat in allesammans på en gång nu. Om några veckor sitter jag väl här och ugglar och tror återigen att det är nu det händer, det är nu inte någon någonsin kommer ringa mej om jobb igen. Såna dagar har jag haft många och kommer med all sannolikhet åter att ha. Frilansarens eviga dilemma. Just nu tänker jag att lite balans hade varit att föredra. Och att om jag bara säkert vetat att jobben åter kommer, då hade jag kunnat njuta av döperioderna mer. Lite så. Men just ikväll är det skönt med bara en kväll i soffan framför brasan med dom jag gillar bäst.)

Luften, lugnet.

Årets tävling för unga koreografer och dansare i Falkenberg.

När Ringhals bjuder in till personalfest är det orangebrunt, hippievilt och disco!

Det är i Varbergs kyrka skatten finns.
Men nu ska jag inte dit, nu ska jag till Societén.

Betyder tur med regn på sin bröllopsdag har jag hört.
Så hos dom här pärlorna kommer turen dugga friskt!

Efter åtta år på samma plats fick jag feeling.
Plötsligt händer det.

Dagens jobb: Porträtt på Maud, kock i kabyssen på fartyget Baltica.
Blev nästan en provtur till havs också, men det föll på åter-till-land-tid senare än förskolehämtning.

Inatt har frosten lagt sej runt trädgårdens rosor.

Det börjar gulna i skogarna.
Oktoberluften är klar och kall, löven singlar och vi trampar rakt in från Törnbloms lycka.
Lite flugsvamp, en myrstack, ett rävgryt till pyttegrotta.
Borta vid vindskyddet hör vi röster.
Där är folk, säger Mattias, vi tar en annan väg.
Men tänk om vi känner dom? säger jag.
Och tänk, det gör vi ju.
Vid vindskyddet sitter Karin, Lasse och Isac.
Dom har gjort upp en lägereld, packat med sej bullar och sitter och täljer på små pinnar.

Tänk så bra en söndag kan bli.
Och så lätt.
Rätt ut i skogen bara.

Båttillverkning på snickarvis.

Dock är garagets knivarsenal inte av den täljvänliga sorten, så vi har nog lite inköp att göra om det här intresset blir bestående.

Vi försökte iallafall.
Alla smakade, den minst kräsne av oss åt upp två.
Sen ringde vi in Pär, men nä.
Inte han heller.
Jag samlade ihop resten i en spann och gick ner med dem till Martin Griffiths, den ende i kvarteret jag vet gillar att äta de där (visserligen kräftliknande men ändå lite för skarpsmakande) inklättrande hummertinsfyllarna.

Blirt SVÄLT kan jag ädat, sa Mattias. Men inte så länge det finns aen mad.

Solkall fixardag, där Bertil och Sigge plockar in trädgårdens sista tomater (såväl som dito översomrade rabarbrar), Mattias använder crossen som spinnmaskin för att testa släphjullagerljud, mamma och pappa kommer och hämtar krabbor (vilket Mattias och Pär fått upp i snart sagt tusental istället för de där tunnsådda humrarna dom hellre hade fångat) och vi grillar korv på altanen till husets för dagen samlade barnaskara.

Vad kan man göra istället för att gå till förskolan en vanlig sketen fredag?
Jo, man kan åka tåg.

Välkomstkommittén vinkar, men den lilla hummerfiskarbesättningen kommer hem tomhänta ikväll.
Sexton krabbor (som fick återvända till djupen) och noll humrar.

(Edit, ett par dagar senare:)
Hördudu, sa Mattias.
Jag läste att du skrev att vi fick opp sexton krabbor.
Vi fick opp trettifem.
I EN tina.

Det är fint att ha privattaxi när man ska ut i urskogen och trampa.
En lämning här, en hämtning där, och lite omsorgsfull silvertejppåläggning däremellan.
För det hade pappa hört, att de förhatliga älgalössen kan man mota i grind genom att vränga silvertejp och sätta runt halsen.
Sen gick vi, jag och Josefine.
Ner mot Tolken, förbi gärdesgård, över bro, under kraftledning.
Fika vid vatten, varm dryck och kalla mackor.
Doften av nyslaget gräs på åkrarna.
Taggsvamp och kantareller.
Den sista biten fick vi sällskap av pappa som gått oss till mötes medan mamma fick fly från inför-jaktstart-på-måndag-irrande älg och gömma sej bakom bilen. (Hon sa aldrig varför hon inte gömde sej inuti bilen.)
Silvertejpstricket fungerade inte, kan jag meddela.
Men skogen är alltid skogen ändå.

Det här med att försöka fotografera gruppbild på en massa vilda och glada förskoleungar, och lyckas få till ett knäpp där samtliga tittar in i kameran samtidigt, det är… ja, alltså, det är inte jättelätt.

Jag gör mina bästa och clownigaste tricks, vilket ger tjutade och gapskrattande barn, som ömsom gömmer ansiktet i händerna, ömsom kastar med huvet bakåt och ömsom kollar in kompisarna omkring för att förvissa sej om att dom säkert också såg det där roliga.

Och så finns det dom som verkar lite sunt skeptiska.