Hamnbassängen runt runt runt runt runt.

Såhär ska en fredagsmorgon fördrivas.
På krabbfiskarbryggan i pyjamas fram till lunch, omgiven av alla kompisar man kan önska sej.

En vanlig kväll i hamnen, med vanligt krabbfiske på bryggan och vanlig gummibåtstur hamnbassängen runt.
Bertil bar med sej sin fångade storkrabba bort till glasskiosken, och längs vägen förevisade han SAMTLIGA människor på två ben (och ett par fyrbenta djur) herr krabba. Jag menar SAMTLIGA. Han stannade till och med en okänd gubbe i bil borta vid båtklubben.
Medan vi åt på vår glass började det ryka misstänkt ur sopcontainern bakom glasskiosken.
Vattenslang halades, Ante kom med brandsläckare från bryggan, SOS Alarm skickade pushnotis på minuten.
Sen kom brandkåren, då blev det brått i bröten på bryggans pinnaben.
Snart la sej dock lugnet igen, båtar stävade ut och in på det spegelblanka, vi dukade upp På Spåret-spel, chips och choklad i båten och solen gick ner över Bua, också ikväll.

Krabbor, trift och försiktig värme.

Kristi Himmelsfärd till öde Sunnerö.

Vardagsfrukost i maj, lite tidig timme för att vara utomhus.
Mellan hägg och syren - liljekonvalj.

Skoluppgift till Vanessa och hennes klass:
Bygg en bår, av valfria material. Bär en person på båren, ta en bild och ladda upp.
Voilà!
Hemmaskola är inte bara stilla innesittande.

Grodyngel och kaprifol, kojbygge och Nord Svahns.

Bortamatch.
Det enda fotbollsföräldrar får se.
Så länge coronahotet hänger över oss får vi låta våra ungar cykla till hemmamatcherna och när de kommer hem igen, fråga hur det gick.
Bortamatcherna får vi se, om vi packar bilen full med ungar och låter den andra föräldern stanna hemma.
Idag var vi två publikföräldrar som tittade på Åsa - Värö United.
Fast uppskattningsvis hundrafemtio personer totalt, eftersom det pågick flera matcher kloss an vår.
Regeltolkningen är… fri.

Liljekonvalj mot rabarber.
Maj ändå.

Provgrävning på Pärs poolprojekt.
Hundrasjuttio centimeter ner i jorden, till grundvatten och avloppsrör och en bautasten så stor att det krävdes ett taljabygge för att rå på den.
Fast då hade jag redan åkt på fotbollsmatch i Åsa, vindigt och vintrigt men garanterat ryggknäckarfritt.

Äh, vi kan gräva hela poolen för hand, sa Mattias där han låg raklång i uterumssoffan efteråt.
Det var lite jobbigt, men det var roligt!

Strandängar, kärr och klapperstensfält.
Trift, rösen och balanserande stentorn.
Mjuka bomullsblommor, inte plocka.
I naturreservat får dom stå.

Kollahärdå så snyggt!
Mina sommarflygningar från förra året har blivit väggar i Värö Bruks konferensrum, som nu bytt namn från de visserligen tydliga och enkla namnen “Konferensrum 1”, “Konferensrum 2” och så vidare, till:
Bua, Väröbacka, Sunvära, Viskan, Årnäs, Lahall, Sanddamm, Vendelsö och Sunnerö.
Så nu kan man ha möten och samtidigt snegla på nya vikar att lägga till vid under nästa båttur.
Det här med misstänkt distraktion är förhoppningsvis inget som bruksfolk drabbas av.

Hur ska det gå för er, små jordgubbsplantor?
Och inga bin är ute i kylan och pollinerar vare sej plommon- eller äppelblommen heller.

Klicka på Dalarna.
Klicka på Medelpad.
Klicka på Gotland.
Inklusive scrollning klarar han till slut sin läxa felfritt på en minut blankt.
Då har jag gett honom några hangups som kan hjälpa, som till exempel en liten HÄL som sticker ut från Hälsingland. Och att han alltid ÅNGRAR att han aldrig minns vilket landskap som ligger alldeles söder om Västerbotten.
Solen är på väg ner ute över havet, Kim och Nellie skuttar gatan ner i jakt på solnedgång och himlen är ett enda skådespel efter den här galna väderdagen.
Snö, hagel, strålande solsken.
Allt.

Det haglar och skiner sol och regnar och strålar och snöar i en enda salig blandning.
Men inget oväder rår på de här ungarnas utochköravilja.
Bägge virar benskydd och knyter skor, det är ju tisdagsträning!

Gräsklipparjobb i Tvååker minsann!
Det är inte var dag det.

Kristina Lugn är död.
Det kommer en flash på mobilen, kommer tre.
Folk dör hela tiden, det flashas om dem som är kända, Little Richard, Maj Sjöwall, Adam Alsing.
Alla dör. Alla ska dö, förr eller senare.
Men Kristina.
Det sticker till i hjärtat.

Jag är en fri människa.
Det har jag alltid vetat
och aldrig förstått.

Tre rader ur Hejdå, ha det så bra.
Så självklara.
Så axelfallande.
Hon skrev så enkelt och direkt, Kristina.
Inga krusiduller, ändå så exakta formuleringar, rakt in i hjärtat.
Och Panoramafönstret, den vackraste dikt som finns till ett nyfött barn.

Du ska få ett
panoramafönster
i barnbidrag.
Stjärnhimlen ska vara
din vardagsrumstapet
och Mozart ska skriva musiken.

Du ska får ett hem
som älskar dig.
Du ska få ett sinne
för humor.
Och Strindbergs
samlade verk.

Och alla mina barnbarn.

Min present till dig
är att du ska tala många
språk och tåla all
slags väderlek.

Du ska få god
markkontakt och
svindlande takhöjd
med stuckaturer.
Du ska få ett liv som
förlåter dig allt.

Klar i tanken ska du vara.
Och stark i känslan.
Du ska få ha roligt.
Allt detta står i
hemförsäkringen.
Du ska få vara ifred.

Mitt underhållsbidrag
till dig är att du aldrig
någonsin kommer att
sluta hoppas.
Du ska få ett modigt hjärta.
Och ett dristigt intellekt.

Och ett gott omdöme.

Den du litar på
släpper inte din hand.
Min julklapp till dig
är att om du faller
så ska medmänniskorna
glädjas åt att
få ta emot dig.

Ett vänligt leende
ska gå genom
hela din resa.
En frisedel ska jag
sända från
min ensamhet.
Du ska inte få
ärva någonting
alls av mig.
Men du ska få
alla pengarna.

För femton år sen parkerade jag min moped på Brunnsgatan i Stockholm, tog kameran över axeln och gick in till Kristina Lugn.
Hon hade slagit sina påsar ihop med Esbjörn Svenssons Trio som hade tonsatt hennes dikter och gett ut en skiva.
Ett porträtt bland tusen porträtt.
En blomkruka i förgrunden, ett halsband mot munnen.
En stillsam pigghet.
Ett lugn.
Jag hade aldrig läst henne, men efter den dagen gjorde jag det.
Enkelheten.
Direktheten.
Det odjupa, osvåra.
Och nu är hon död.

Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag
för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.
Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.
När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

Fleecevind på bryggan, medelhavsvärme på däck.

Och note to self:
Ta alltid med ett extra kamerabatteri till båten så slipper iskall nattlig urladdning göra att jag blir förpassad till mobilkamerafotografering.
Jag trivs bättre med den stora på axeln.

Och ett varmt hopp om krabbmetning, bryggrillningar och solnedgångsfiske denna hemmasommar.