Skog, grottor, utkiksberg.

Maria. Och hönorna. Hönor har Maria många. Och ungar gillar hon, mina fick gå in och plocka varsitt eget ägg i hönshuset och varsin egen gurka i växthuset.
Det är inte var dag man står och käkar en hel gurka ute på en åker sådär.

Det är mitten på juli snart, och vi har ännu inte spenderat en enda sekund på Båle. Så när sommaren skymtar fram litegrann, som till frukost i solen imorse, då packar vi en kasse handdukar och badkläder, en kasse strandleksaker och krabbhinkar, tar med extrabarnen för dagen Harry och Elof, och tar flakan till Båle.
Det mulnar på en smula. Högt vatten runt krabbstenarna. Vattnet är oväntat ljumt, jag tar sommarens första dopp, men det är jag ensam i familjen om, även om Bertil vågar sej utanför ilningsgränsen.
Stranden måste ha rensats inatt för den är ren och lenkrattad, Ruben vill inte ens byta om, och när de första dropparna faller fattar ingen att det är just regn innan alla vänder sej mot varann i förvåning. Kände du..? Var det..?
Det blir rafspackning och flakafärd hem för lunchpannkakor i köket istället.

Kom igen nu sommaren. Bättre kan du.

Efter att ha fått Pärs gamla gummibåt gratis, lagat femtio små hål i den och på det fått en begagnad liten tvåhästars utombordsmotor för ett par hundralappar, drog vi alltihop till hamnen idag på Mattias förmiddagssnickrade hemmabygge till transport.
Upp på båten, ut i gattet, söderut mot Sanddamm.
Där ankrade vi upp och sjösatte.
Mattias, Ruben och Bertil tog en sväng, (fler vuxna hade nog gjort att de två stackars hästarna i motorn gjort att båten gått typ bakåt av långsamhet) så jag stannade kvar i storbåten, redo att komma till undsättning vid haveri. (Not. Jag vet knappt hur man får våran båt att starta.)
Ruben lärde sej snabbt att köra. Tio minuter senare bjöd han morsan på en sväng in till Sanddamms strand och tillbaka. Och ytterligare tio minuter senare körde han och lillebror runt i viken ALLDELES SJÄLVA (till min lilla förskräckelse, men pappans trygga försäkran om att flytvästar gör sitt jobb på den minuten det skulle ta att ta sej till dem).
Var ju kul det här!
Mormor, Ruben vill bjuda dej på en åktur. Ärumä?

Morgonsolen skiner värme, jag plockar jordgubbar, vinbär och krusbär i landet som snart blir den godaste frukostsmoothie jag någonsin gjort.
Bertil har klarat en vecka i kalsonger.
Mattias snickrar ihop en ställning till cykelkärran, för att spänd efter flakmoppen kunna frakta ner gummibåten till hamnen.
Lite studsmatta. Lite hammockvila. Lite vattenkrig.
Och så är det egentligen en vanlig måndagsmorgon.

Båten, våran helt nära lilla sommarstuga.
Vi packar en väska med chokladmuffins, dricka, kortlek, krabbspön, högtalare och bok, och tar oss några hundra meter hemifrån.
Sen hänger vi där. Hela dan.
Beställer pizza, fiskar upp krabbor och häller i dom igen, läser massor av sidor, lyssnar på José Gonzales, äter ostbågar och spelar skitgubbe, under måsarnas skri.

Livet, alltså.

Solen sken på Värö IP och snålvindar blåste, ungarna köpte godis i kiosken och Bosse sålde lotter.

Efter sex raka vinster i gruppspelet och dito i semifinalen, blev till slut Zachrissons Livs för svåra i finalen, där tvåmannaföretaget Kylteknik Norra Halland AB (med själva kylteknikern Pär Svahn på sistaminutensemester på Kreta men med alla hans polare på plats istället) föll med 4-3 och fick stappla av planen med en silverpokal.

Väröbackas företagsfotboll, stället där fyrtioåriga exdivisionfemmare går all in i närkamperna som om de inte vore en dag över tjugo,.
Lyckligtvis (och lite lätt förvånande) gick samtliga hem med hela armar och ben idag.
Hur de där armarna och benen mår imorgon är dock en helt annan fråga.

Att bryggsegla, det är vi svinbra på.

Skenet bedrar en smula.
På följande bilder kan man se idel solsken och poollek och glass och plockahallon.
Verkligheten var lite mer: Två treårstrotsiga killar drabbar samman i en detärMINtraktornejJAGhadeden-bonanza av sällan skådat slag.
Men ändå.
En riktigt lat semesterdag som semesterdagar ska vara.

Kantarellmackor och baconlindad torsk, kurragömma, solsken och schersmin.
Barnen kom in från trädgården med efterrätt, det var vad de hittat i landet; vinbär, krusbär, jordgubbar, citronmeliss och gräslök, i vatten.
"Rut ville inte att vi skulle hälla på vatten, men det ville jag."
Oväntat gott! Särskilt gräslöken var pricken över i.

Den där familjen överhuvudtaget är faktiskt pricken över i.

Den går tydligen som en potta skit, vår båt, trots att jag inte märker det nämnvärt.
När det blåst som det gjort och man inte kunnat åka ut på nån månad har det varit fritt fram för allsköns havsskräp att gro fast under båten.
Men om man städar bort en massa havstulpaner och pågeggat skit från propellern, drevet och ja, typ hela underredet, så ska båten kunna öka ett par knop i maxfart.
Säger han som vet och drar på sej våtdräkten.

Och flytvästbadning mitt i fjorden är ju inte ett jättetråkigt sommarlovsgöra ändå.

Dubbelfödelsedag för Lisa och Malte (egentligen lördag men hej, idag går också bra!) med den godaste grillmiddagen jag ätit sen 1981 (där jag heller nog sett framåt inte måste äta innan låt säga 2020), hängmattegung, solsken och små fina superhjältar som kutade fram och tillbaka.

Jag gillar såna här dar.
"Ska vi åka ut och köpa en glass på Vendelsö?"

Vi fick dock, härmeligt nog, publik när vi skulle lägga till. Tobbe och Inger paddlade förbi i sina kajaker. "Det här vill jag se" flinade Tobbe.
Ankaret ville inte fastna, sidovinden drog norrut, ungarna skrek "får jag hoppa av?" stup i kvarten, jag hoppade iland och drog linan hårt hårt uppåt bryggan, vi var ensamma vid bryggan sånär som på EN ynka annan båt, den båten lyckades vi ändå glida iväg mot hela tiden. Mattias svor och jag ropade "Ska jag bara stå här och dra?" och Tobbe flinade ännu mer.
När vi väl fått fast oss låg vi i fyrtiofem graders vinkel mot bryggan och ägaren till den ynka andra lilla ekan kom ner, hoppade i, la ut och muttrade: "Ni kunde väl lagt er var som helst här annars".

Bara för att du lärde dej att angöra en brygga 1948, gubbe.

Det är Putte och vi, i semesterlunk.

Det började vid den första sången i kyrkan. Solisten sjöng Sarah Dawn Finers Kärleksvisan och mina ögon fastnade på Tuva. Hennes ögon var blanka. Tårfyllda. Sen började de rinna. Vackra unge. Pernilla och Tess stod bredvid henne i sina rosa klänningar, lika blanka i ögonen dom. På andra sidan, Stivner och Rasmus. Stivner blundade. Rasmus grät. Han också.
Ett sällsynt fint brudpar stod i mitten, Jessica och Frallan, a match made in heaven.
Och resten av gästerna, utspridda i bänkraderna.
Hela kyrkan såg Tuva, såg Rasmus.
Hela kyrkan grät.

Gråtfesten fortsatte, vackerfesten, kärleksfesten.
Rasmus höll ett tal så bombnedslagsdrabbande att ingen, inte nån, runt borden i Torna gårds gamla kobås kunde hålla sej samlad. Jag stod i bortre änden med oceaner framför ögonen, hoppfullt chansande med autofokusen, för nån skärpa såg jag inte alls. Knappt en kontur överhuvudtaget.

You're way out of my league, säger Frallan till Jessica.
Jag säger att man får vad man förtjänar.
Och nu har ni fått varann.