Efter bort-photoshoppning av samtliga påplåstrade myggor från Passion, och före flygbussen tillbaka:
En liten längs-älven-tur till Bildmuseet.

Sondheims Passion, straight outta Smålands Musik&Teater fast med Patrik Martinsson som ny leading lad, här i NorrlandsOperans tappning. Patrik, som jag föll för redan när han gjorde Judas i Jesus Christ Superstar i Malmö för ett gäng år sen, Jesus kunde slänga sej i väggen bredvid Judas.
Nu: Andravärldskrigshetta såväl hemma som vid fronten.
Mörk musikal.

Föreställningsfoto-smockade veckan har med detta börjat, one down, two to go.

Jag går runt i Umeå i skymning och känner mej lite förvirrad. Det är ju min gamla stad men den ser inte samma ut. Det är samma hus men med andra inramningar. Nya byggen. Nytt folk.
Här gick jag och handlade mat på Konsum på kvällarna, gick på de alltid torra oisiga stadsgatorna med värmeslingor under. Fikade. Hängde. Kände igen mej. Kände mej hemma.
Nu: Ingen. Många. Nya människor.
Som i Bertils "Vem är borta"-bok:
Så många stora men ingen som är hennes.

En fördel med att inte vara så kräsen är att det går att se min inställda-flyg-frukost på Landvetter imorse som en ren lyxmåltid. Glutenfri avokado-fralla! Färskpressad jos! Yoghurt med honung och nötter! Te med skummad mjölk! Istället för den torra lilla glutenmackan jag ändå varit tvungen att tacka nej till på planet, om nu planet hade gått.
Det gör det inte. För på den ännu tidigare morgonflygningen mellan Umeå och Göteborg har piloten blivit sjuk mitt uppe i luften, och har blivit tvungen att vända om. Ingen pilot och inget plan till returresan följdaktligen.
Folk går bananas. Skäller på BRA:s anställda och säger att de har viktiga möten och sånt. Ska tillbaka ikväll. Vi hinner inte! Det kan du glömma!
Jag ler och tar emot min lyxfrukostkupong. Lätt att göra det när man inte ska jobba innan kvällen, vill säga. Sen blir jag ombokad till ett nytt plan till Bromma, och sen till ytterligare ett till Umeå.
Solen skiner. Luften är fri.

...sol i hjärta sol i sinne. Första vardagsmiddagen med solsken in tror jag, efter en lång mörk vinter. Fast lite lite osoligt ändå, att snart åka ifrån mina små goskinder till ungar. Imorgon bitti flyger jag till Umeå, för att därifrån efter jobb sedan flyga direkt till Malmö för mera jobb. Och all packning får plats i kameraväskan! Tre ihoprullade klänningar i ett objektivfack, strumpor och underkläder i ett annat. Jag är ett bloody handbagageproffs.

Kottsamlande och upptäcksfärd uppe på Storaberget, medan resten av familjen spenderade söndag i idrottshall.
Bertil hittade på en ny lek också. "Får jag ramla här?" hette den.
Han ramlade i cirka trettio olika ljunghålor. Och frågade före varje gång.

Svanteproffset och Rubenwannaben kanar omkring på isen, medan jag och han vars hjälm vi glömde hemma, får sitta bredvid och titta på. En av oss har inget alls emot detta upplägg.

Bara några millimeter, men räcker för glitterögon.

Sliriga morgonvägar, singlande flingor och studenter med glatt humör.

Det yr några små vita prick-flingor i minuskallet.
Ska bli gott med sommarkvällsmat nu!

Sicken grej han har gjort, eller gör, Kristoffer Appelquist.
Hängde på den där gilla-kommentera-grejen som drar runt i sociala medier, och när han fått ihop kommentarer och gilla för 1600 spänn skänker han dem, och utmanar samtidigt alla som gillat och kommenterat att swisha fem spänn per kommentar och två spänn per gilla tillbaka till honom, så han kan skänka dubbelsumma upptill.
Och så rasslar det till och strax har ännu fler swishat, och ännu fler, och ännu fler, trots att den första stopptiden han satt passerats.
Så kom igen, swisha en spänn, eller fem, eller femti, (eller femhundra) du med!
En spänn till Syrien kan ju bli den där välbekanta FLODEN, du vet.
Jag såg det inte förrän nu, för jag brukar inte scrolla facebook mer än att jag ser det översta nuförtiden, men plötsligt låg det där överst, Wistis delning av Appelquists inlägg.
Jag har passerat flera stopptider, men han skriver att det går bra att fortsätta swisha ändå, och just nu är han uppe i, håll i er, 240000.
TVÅHUNDRAFYRTIOTUSEN.

Kan vara värt att lägga ut sitt privata telefonnummer för, tänker jag.

Soffdag med den här nattfebrige lille pluttskrutten idag.

Ja, jag är väl inte direkt klientelet, så att säga.
Men Erik fixar biljetter till båtmässan, och vi hakar på.
Man kanske kan komma på några fräcka lösningar som jag sen kan tillverka själv, tänker Mattias. Få lite IDÈER.
Och jorå, visst är båtarna fina. Jag och Ruben klättrar upp och hänger länge i en trevånings Princess, för nätta sexochenhalv miljon. Eget sovrum för killarna. Teve ovanför sängarna. Badrum med dusch. Riktigt kök. Tre (!) sittgrupper.
Mattias fastnar vid en Finnmaster som ser ut lite som våran. Fast hög. Och ny. Och smart. Och lite större, killarna får eget sovrum där också. Den kostar bara en miljon. Rena fyndet faktiskt! I en annan värld. Kanske den där parallella som vi haft om jag gått på ett annat bröllop.

Och dom här båtarna hade vi aldrig vågat knocka mot klipporna på Sunnerö ändå.

Medan jag och Mattias gick ner på Buas Framtids tackmiddag i Fiskerilokalen och åt fantastisk trerätters och fick storstryk i dansbands- och stenkake-pensionärernas melodiquiz, passade Hugo småbrorsorna med Månshjälp och blöjbyte och hela balajsen.
När vi kom hem satt Bertil i pyjamas under trappan och höll på att berätta godnattsaga för Hugo och Måns, som hade krupit in med huvudena och låg bredvid.

"Det var en gång en liten gris..." sa Bertil.
"Inte sova Måns!" bannade han, och klappade Måns på kinden.
"...en liten gris som slog sej på magen. Så fick han plåster.
DU INTE SOVA MÅNS!
Sen slog han sitt lilla huve. Så fick han plåster. Slut."

Sen sjöng Bertil Blinka Lilla stjärna, Imse Vimse Spindel, och Bä bä vita lamm för barnvakterna.
"NU jag klar. Nu jag gå och lägga mej."

Ytterligare en Tänk Om, med nya peruker, nya glasögon och nytt ljus.
Jag kan inte sluta tänka på min egen likadana historia.
Om jag gått på Sara och Jerkers bröllop istället, och haft andra barn än mina barn.

Det duggar smått smått regn på kinderna.
Jag handlar termosockar och Mallorcabok, och äter pizza på Vespa.

Malmöoperans vårmusikal: Tänk Om.
En feelgoodhistoria om två olika vägval i livet (tänk Sliding Doors med Gwyneth Paltrow!) där Linda Olsson och Christopher Wollter träffas och händer, i åtminstone en av dem.

Lite som när Sara och Jerker ringde och frågade om jag ville fotografera deras bröllop, en ynka dag efter att Krille och Maria frågat om jag ville fotografera deras, på samma datum.
På Krille och Marias bröllop träffade jag Mattias.
Vad och var vore jag just nu, i mitt parallella liv, där Sara och Jerker hunnit först?