Det trodde nog varken jag eller Bertil, när vi begav oss ner till Båle med en tygpåse för skattsamlarfärd, att vi skulle lyckas hitta delar av nånting obestämt sirligt och orientaliskt, med såväl sladd som staket, uppsköljt på minst tio olika delar av stranden.
Vi skulle ju bara leta stenar och snäckor att gå tillbaka hem och pyssla julkort med.
Och så kommer vi hem med en groda av guld.

JAG ÄLSKADE DEN DIREKT, förklarade Bertil för pappans skeptiska undran.

Extra allt!

Nitton minuter i midnatt är det tio år sen du äntligen landade på mitt bröst.
Tio år sedan den vinterns första snö föll, tio år sedan en skrikbonanza utan dess like startade, som inte tog slut förrän fram i mars året därpå.
Tio år sen du kom och gjorde prick allting bättre.

…ja, utom sömn och stillhet de där första månaderna då. Men SEN. SEN blev det fantastiskt.

Fem plus och duggregn ute, lysrör och eftermiddagsdunkelt inne.
Ändå, decemberbröllop kan bli så här fint!

Tomteboogie och vidöppna fönster i förskolans lekhall och en liten barnröst som i den stora tystnaden efter första Sankta Lucia frågar:
Var jag bra mamma?

I vår glider två par nya tårtbagarben ut på barnteatervägarna.
Iskra och Maria tar över efter Morten och Petter, som kommer ha fullt upp med Jane Austenska herremanskostymer istället för discofötter och giftig smet.

Mamma fyller sjuttiosex och godis på en måndag.

Lille lökpyjamasen har upptäckt bokstäver och vill ha läxa.

Vårt hushåll är bakvänt.
Klockan fem ger pappan upp sömnförsöken, går ner till soffan och sätter på Jack Reacher.
Någon timme senare kliver mamman upp ur sängen, kokar en kopp te, sätter sej i soffan hon med och ser slutet på filmen, samt På Spåret och Skavlan.
HALV TIO glider ungarna yrvakna ner för trappan och kryper in under filtarna.

Årets första julbord, på Näckrosstigen.

Sol på näsan.
Ett par timmar utomhus är nog för att klara långa mörka vinterdygn.

Inte ett nöff lite längre upp i skogen.
Torparlyckan lämnar vi härmed hädan och årets granbärgning är oöverfallet tryggad.

Kolla, jag har tagit på mej själv, fint va? Jag tog min sånhär jacka, och apelsinbyxorna.

…och DÄR kom tvåhundralappen in som spräckte trettiotusenkronorsvallen.
Dessutom dubblar Akelius Foundation alla gåvor just nu, så det ger SEXTIOTUSEN från kartorna i år!
Passa på att dubbelskänka, Läkare utan gränsers swishnummer är 900 603 2, och alla gåvor fram till 5 januari blir alltså dubbla.
Bättre julklapp kan du inte ge, till dom som behöver det bäst.

Solnedgång på Sunnerstranna.

Bästa sortens jobb: Intervjueftermiddag hemma hos kompis!

Kollationering, eller genomläsning, för kommande vårs uppsättning av Stolthet och Fördom på Teater Halland.
Att bara få smyga in, utan fotograferingsärende, och sitta med och lyssna.
Som att ha ett riktigt jobb att gå till.
Med riktiga jobbarkompisar.

Undrar lite ändå om det kanhända är den här vintern vi får i vinter.

Torparlyckan var alldeles gropig av nybökade vildsvinshål när vi passerade, med sågen i handen i jakt på gran.
Den nyfallna snön låg jordig runt om, hålen var djupa och om jag inte varit realist hade jag kunnat lägga till rykande dessutom.
Sen kom vi upp i tätskogen.
Skulle ha granögonen på var det meningen, men svinöronen trängde istället ut alla andra intryck.
Det gick inte att se granar.
Det gick bara att höra grenknäck och grymtningar.
Stilla! sa Mattias och stannade. Hör du nåt?
Vet inte… sa jag dröjande, för i en potentiell vildsvinsskog är alla ljud potentiella vildsvinsljud.
NÖFF, sa granen närmast.
OCH DÅ BLEV DET FART PÅ ARTROSSJUKA HÖFTKULOR MINSANN.
Tillbaka nere i Torparlyckan på tio sekunder blankt.

Vad tar du på hundra meter tätskog, Usain Bolt?